En vecka av musik

Efter semestern i Europa har det blivit mycket musik.

Det började med en intensiv musikhelg i Norrland (mitt i Sverige). Pontus Andersson hade under en tid närt en tanke att ta upp några spelpolare till sommarstället på Näset, en mil österut från Ånge. Så blev det och Stefan Gyimothy Band reste upp på fredag eftermiddag och umgicks och musicerade under hela helgen.

Vädret var fantastiskt, stället underbart vackert och människorna i byn bestod av en massa vänliga själar. Vi spelade för dem på gården på fredag kväll. Mycket uppskattat verkade det vara.

Lördagen lång repade vi sedan för en spelning på Borgsjö Hembygdsgård. Vi fick till ett bra program tillsammans med Pontus bror saxofonisten Pelle Andersson.

Spelningen på hembygdsgården gick finemang. Ett tiotal spelvänner från östersungsområdet slöt upp och hjälpte till att göra kvällen trivsam. Vädret var fortsatt fantastiskt och myggen lyste med sin frånvaro (tack och lov). Ett femtiotal människor satt i publiken och njöt av vädret och förhoppningsvis av vad de hörde.

Man kanske skulle tro att bandet skulle var trötta på umgänge och spelande efter helgen. Så var dock inte fallet, eftersom vi hade en maratonspelning på Sjöbacken i Ockelbo på onsdagen. Den gick bra även om man ibland undrar litet angående jazzens framtid i vårt kära fosterland. Av de övervägande 20-40-åringar som festade till denna kväll på Sjöbacken var de flesta mest vänligt överseende med den musik som vi spelar (och gillar). Trots att vi kanske rockade på litet mer än vanligt.

Resans slut

Förr om åren har vi bara rasat igenom Danmark för att få svensk mark under fötterna. Icke så i år. Vi hittade en stadscamping i Köpenhamn, 3 km från centrum. Asfalt, husbil på husbil men på cyklar vips inne i centrum.

Några reflektioner om vår grannhuvudstad:

Informell och livfull.
Öppen prostitution.
Sexkvarter.
Cykelvänligt.
Ett underbart Ströget.
Nyhavn med fylla och jazz.
Jazzfestival över hela staden under veckan
Stort jazzintresse bl.a. jazz for kids.
Ett alldeles underbart Tivoli.
Ett makabert Christiania. Hasch på öppen gata.
En övervärderad havsfrue.
Ett härligt kastell.
Underbart strosande högvakt på slottet. Där skulle Nordkorea kunna lära sig en del.

Och en sväng förbi Lousiana på väg upp till Helsingör:

Kultur, kultur, kultur i underbar miljö.
Modern konst.
Är den alltid bra?

Första campingen på svensk mark:
Hansagåprdens camping i Falkenberg.
Dyrast i Europa. Inget att skryta med!

Apropå dyrt:
Schweiz!!!!! :-(

Köpt fåglar under semestern?
Ja, tre par!

Positivhalare i Köln och Schönböcken i Lubeck

Att återkomma till campingen i Schönböcken i Lűbeck är som att komma hem. Campingen här är den första camping som vi övernattade vid på kontinenten. Jag kommer så väl ihåg hur glad jag blev när vi hittade den. Nu snackar vi före TomTom-tiden.

Campingen är inte anmärkningsvärd på något sätt, men är betydelsefull eftersom vi har varit här så ofta.
Speciellt kommer jag ihåg en vansinnesfärd i 160 km/h (vansinnesfärd för mig, inte för tyskar) från Prag och genom Berlin för att hinna checka in i Schönböcken före kl 22.00. Det var för två år sedan och bilen var en SEAT och boendet var tält. Jag kommer ihåg att jag fortsatte in på campingområdet i nästan samma fart som under vannsinnesfärden. Tältet restes på tio minuter. Mat åts och en vinflaska dracks under en halvtimme. Mycket fnitter och plötsligt var det god godnatt och tyst.

Tiden går.

En sak tycker jag inte om i Tyskland. Stau heter det på tyska och betyder trafikkö. Det händer speciellt på motorvägar och vid vägbyggen. I dag åkte vi från Köln till Lűbeck (ca 50 mil) och Astrid beräknade att det skulle ta ca 5 tim. Det tog åtta timmar och det var inte lunchens fel utan c:a 10 vägbyggen som sinkade. Ibland stod vi helt still. Detta händer inte så ofta i Sverige på våra ödsliga och lugna motorvägar. Bl.a. är det ytterst ovanligt att någon kör om en i över 200 km/tim. I Tyskland dyker dom upp med jämna mellanrum.

Mycket minnen från denna resa.

I Köln fäste jag mig vid en positivhalare. Vi var i centrum i fyra timmar och under den tiden spelade han oavbrutet utefter huvudgågatan. Oavbrutet! Hela tiden! Han åt och drack kaffe på positivet hela tiden spelande. Armen gick som en pistong. En fysisk prestation.för alla människor, men speciellt för denne positivhalare eftersom han var fysiskt handikappad. Armar och händer var förkrympta.
Reportoiaren var fantastisk. Rock, pop, schlagers och tyska marscher. Massvis med ABBA-låtar, Beatleslåtar och rock- och popklassiker, ingen ände på allt. Som IT-människa undrade man vem som programmerade och hur allt gick till. Allt var analogt.
Jag hade tusen frågor, men kunde för litet tyska och fick inte chansen att fråga positivhalaren eftersom han spelade hela tiden.

Tjänade han pengar? Gissa!!! Om jag inte vore ateist och humanist så skulle jag bli positivhalare i nästa liv.

I morgon Danmark/ Köpenhamn!

Att döpa kompositioner

Om man är ute efter namn pa jazzlatar sa är en resa efter Rhen helt OK. Namn pa byarna är fantasieggande.

Eftersom det blir en del pahittande när man far litet tid över i husbilen, sa har det blivit nagra nya bitar.

En ska heta Back to Bacharach (efter byn Bacharach!) Där vi för övrigt campade i natt.

En annan ska heta Bebop in Boppard (efter byn Boppard!) Nagra mil norr om Bacharach.

Just nu star vi parkerade hundra meter fran Deutsche Eck (där Mosel och Rhen möts). Känns ocksa som ett klatschigt namn.

Vädret?
Ombytligt, för tio minuter sedan stralande sol, nu ösregn!

Slumpen

Om man har varit ute och flängt omkring i Europa i drygt två veckor.
Om man har varit uppe på höga alptoppar och åkt genom långa tunnlar.
Om man har beskådat vackra sjöar och förundrats över oändligt långa floder.
Om man har stressat omkring i stora städer och spankulerat omkring i små byar.

Om man sedan promenerar omkring i den lilla staden Rűdesheim vid Rhen.
Om man sedan står i en port i tjugo minuter och väntar på att ett kraftigt sommarregn ska gå över.
Om man sedan för andra gången går via gatan Drosselgasse, denna gång neråt floden Rhen.

Hur stor är då chansen att man ska stöta på en lärarkollega, som både jag och Tiina har jobbat tillsammans med på Norrsätraskolan? Jag under nittiotalet och då hette hon Karin Selinder. Tiina under tjugohundratalet och då hette hon Karin Söderström (efter ett namnbyte).

Hur stor är chansen?
Jättestor, eftersom det var precis vad vi gjorde.

I morgon ska vi cykla nästan fyra mil. Vi ska starta i byn Bacharach på västra sidan av Rhen och cykla norrut upp till staden St. Goar. Sedan ska det trampas tillbaka söderut på östra sidan och via färja back till Bacharach.

Förhoppningsvis i svalare väder!

På platt mark igen

Efter nästan en vecka i jättekuperade områden är vi tillbaka till nästan platt land. Södra Tyskland. Egentligen inte speciellt platt men efter att ha umgåtts med stenbumlingar på tre tusen meter åt alla håll så tycker man att det liksom har planat ut.

Avslutningen blev St Gotthardstunneln. 18 km rakt in i berget. Man försöker hela tiden tänka positivt och framåt när man forsar igenom tunneln tillsammans med massor av andra bilar. Åt båda håll. Låt ingen bil få stopp! Jag vill inte bli sittande i en kö mitt inne i berget!

Nu hände inte det, tack och lov och i och med det är vi på en camping i en liten by som heter Engen. Många permanenta campare och uppskattningsvis 500 tomtar och andra varelser som pryder de små campinglotterna. Ofattbart helt enkelt och med tysk ordentlighet.

Såg på nätet att Sandviken var översvämmat. Det måste vara en farlig trakt det där Sandviken i Sverige.

Försöker få in en jazzkanal på radion, man det låter mest country.

….I know you´ll be glad when I´m gone…

I morgon vankas Rhendalen!

Jazzfestivalen i Lugano

Ja, inte är det jazz hela tiden men kul ändå. Några axplock:

Rick Wakeman & Guy Protheroe med en jättesymfoniorkester.
Pampigt, strålande pianospel av Rick Wakeman. Mycket filmmusik som jag tyvärr inte kände igen eftersom jag nästan aldrig går på bio. Jazz, näe, men man blev imponerad av hur allt satt. Knökfullt på torget. Det här gillade verkligen schweiz- italienarna.

Irene Fornaciari- italiensk popsångerska med inspelad bakgrundsmusik och levande gitarrist (som var bra). Jazz, neej!

Solomon Burke, jättesångare både sångmässigt och i omfång, 200 kg, säkert. Satt på en tron under spelningen. Kul att lyssna på? Nja!

David Sanborn, saxofonist i de högre registren. Många klankar ner på hans spel och ton. Jag tyckte spelningen var riktigt bra. Hela bandet var fantastiskt och Sanborn släppte frikostigt fram all begåvning bland medmusikanterna.

Hugh Masekele. 70-årig trumpetare med ett underbart band, alla från Afrika. Allsång med publiken i Lugano. ”Mamma, göm spriten, polisen kommer!” fast på något afrikanskt språk. Kan tänka mig skaffa en CD av bandet.

Jättevarm dag i Lugano som avslutades under en utedusch på campingen.

Jazzfestivalen fortsätter i morgon men då har vi dragit vår kos. Norrut!

Lugano Dreams

Det var väl ungefär så här som jag hade tänkt det när jag döpte en egensnickrad bossa till Lugano Dreams.

Husbilen uppställd 10 meter från Luganosjön och 25 grader i vattnet. Upplagt för lazy days i vilstolen med en god bok i händerna. Segelbåtar på det grönblå vattnet och med gräsänder, sothönor och en enslig häger som deltagare i panoramat.
Semester!

Men som de oroliga själar vi är så har vi redan varit inne i Lugano under dagen. 2*5km på cykel varav hälften var hiskeligt uppför och hälften angenämt utför. Det blir ju gärna så i dessa trakter.

Lugano som stad är förförisk med den vackra Luganosjön framför sina fötter (strandpromenaden). Centrum är ganska litet och överskådligt och självklart riktigt kuperat. Att från centrum ta sig upp till Centralstationen är inget latmansgöra. Speciellt om man drar på en cykel också. Att cykla i dessa gränder är inte att tänka på om man inte i vardagslag befinner sig som deltagare i Tour de France.

Vi hann också lokalisera torget, Piazza della Reforma, där scenen för jazzfestivalen höll på att byggas. Dit ska vi ikväll, om inte…..

Just nu regnar det ganska kraftigt.