Shangri La

När vi turnerar i husbilen har vi för vana att göra något som bygden vi besöker har att erbjuda. Det går för det mesta till på det här sättet. Fru T skannar över nätet och kommer med förslag på aktiviteter. Ofta är vi överens och inom tio minuter har biljetter inskaffats via Internet (om sådana behövs).

Sagt och gjort även denna helg. Falun och Lugnet var beslutat. Aktiviteten blev Kårspexet Shangri La eller när lösningen till problemet är källan.

KTH:s Kårspexet har sedan 1865 och minst en gång per år sedan 1977 bjudit in till denna typ av äventyr.

Kan väl erkänna att förväntningarna inte var särskilt höga. Man hade väl en aning om hur spex i studentikos miljö brukar vara, lite introvert och en aning omoget i sin briljans. Men vad vi bedrog oss!

Briljant var det, men inte på ovan nämnda sätt. Tre timmars äventyr kändes som en halvtimme. En sjuttonmannaorkester spelade så svetten lackade i orkesterdiket. Dansnumren kändes professionella och skådespelarna sjöng som attan. Tenzin, Dalai Lama, Hedda, Stacy, Richard och Tara finns fortfarande kvar på näthinnan några dagar efter det härliga spektaklet.

Under de tre timmarna förvandlas paradiset Shangri La med sitt livgivande vatten, bowling med bergsgetter och sten, sax & påse [där alla (ingen) vinner] till ett Amerika i miniatyr. Brottslighet, korruption och åsiktsförföljelse iscensätts av den elaka Stacy med Dalai Lamas hjälp. Guden som till slut avslöjar att han egentligen är polarforskare Andrée från Gränna, som hamnat snett på sin ballongexpedition till Nordpolen.

Nåväl, allting slutar väl. De goda på scenen avgår med segern! Och dom var många. Ensemblen bestod av ett åttiotal personer. Bara det!

Som publik vid ett kårspex kan man påverka. Om man ropar Omstart måste ensemblen köra om den senaste scenen ännu en gång men med viss variation! Vid ett tillfälle under sista akten skreks det Omstart nio gånger. Jo visst, nio variationer på den aktuella A cappella-sången blev det. Imponerande!

Betyg, då?

5 omstart av 5 möjliga!