Jazzhelgen

Det blev så lyckat som man hoppades. Vädret var finemang även om myggorna gjorde allt för att trakassera arbetande musikerhänder. Förstår alla vad det innebär att spela ett solo när man har fyra moskitos hängande i varje hand?

Allt som allt var det ett tiotal jammare på plats. Det var dubblering på alla instrument förutom trummor och saxofon. En tröttnande saxofonist kan man vara utan ett tag (förlåt Göran), men en trummis bör finnas med i ljudbilden när det ska jammas. Nu hade vi SBB-legenden Roffe Andersson vid slagverket och han spelade snudd på sex timmar i sträck. Man blir både imponerad och förvånad över spelglädjen och engagemanget efter 40 år med stockar och vispar i händerna. Vilket driv den mannen har bland paradiddelar, virvlar och synkoper! Heja Roffe, du är bäst :-) Annars var det hög klass på musicerandet. Alla deltagarna har lång erfarenhet av dessa sorters aktiviter så lät bra hela kvällen. Förresten, 18-årige gitarristen Joel Svensson har väl inte spelat alltför länge om man jämför, men är å andra sidan på väg in i svenska jazzeliten så där betyder kunnandet och skickligheten mer än många års spelande.
Gott var det också att grilla och klämma några bira i goda vänners lag eftersom vi hade huset med och övernattade på gårdsplanen. Så behändigt!

Och när det inte spelades så berättades det musikerhistorier (vad annars?) men också ämnen som monariki eller republik, Svenska Hollywoodfruars vara eller icke vara och hur man får bort saliven på byxorna från en Newfoundland-dog, diskuterades.