Skye

Det var jätteblött när vi vaknade men inga riktiga regndroppar. Min förklaring var att det var tung dimma från Moray Firth som lade sig som ett vadmalstäcke över oss. Fru T var tveksam.

Innan vi åkte från den ruffiga campingen tömde vi gråvattnet och skaffade oss nytt dricksvatten.

Sedan följde en trevlig tur längs Loch Ness, sjön som borde kunna leva ett eget liv utan den ohängda Nessie, som ju alla vet är uppdiktad. Vi passerade bl.a. Urquhart Castle. Allt ska de ha betalt för men tji fick dom!

I slutet av sjön tog vi av mot Skye vid Skye. Sträckan fram till Skye var en angenäm överraskning. Bergig och mitt i härligheten dök en långsträckt vattenreservoar upp som Scottish Hydro använder till…..något? På vägen ner till Skye såg vi flera fina ställplatser, som vi beslutade oss för att återkomma till efter Skye-besöket.

Skye var så hübsch, awsome som ryktet gör gällande. Vägen från Portree upp till Staffin kantades av storslagna scenerier. Vi stannade titt som tätt, gick ur, klättrade en bit och fotade.

Sedan höll vi på att göra en tabbe norr om Staffin, ta bergvägen över till Uig! Som tur var bangade jag ur när jag såg att vägen var enfilig i 17 km med 20 % lutning på sina håll. Resan runt den nordliga udden gick inte av för hackor den heller, enfilig och högt, högt över innanhavet The Minch.

Efter zick- zackandet i norr vände vi kosan mot Talisker på västkusten och dess destilleri. Vi tog bilder av exteriören, som säkert kommer att göra whiskeyälskare gröna av avund. Köpte även några 10-årigar till mina svärsöner.

Avslutade sedan trettiofem mils körande med återkomst till vattenreservoaren i bergen, som fru T säkert vill berätta mera om :-)

Vill och vill! Nu kommer de där kraven igen på att jag ska skriva nån liten avslutningskläm! Jag har faktiskt ett annat ställe att skriva på också än denna blogg. Det är en personlig resedagbok som jag har fört varje år sen långt tillbaka. Det började som ett sätt att hålla koll på resekassan men har utvecklats till relativt fylliga skildringar av vad vi gör och upplever. Tillsammans med bloggen är det lätt för oss att gå tillbaka och kontrollera fakta när våra minnen inte stämmer överens, och det händer då och då. Åter till reservoaren. Jag bara tror att det är en reservoar (den heter för övrigt Loch Cluanie), för det ser ut som en reservoar och jag vill att nån ska berätta om det är en reservoar. Med den mycket viktiga frågan säger jag god natt.


Fru T.

Inverness

Målet för dagen var Inverness, de skotska högländernas huvudstad och den planerat nordligaste punkten under vårt storbritannienäventyr.

Först åkte vi de fyra milen västerut till Falkirk och deras roterande sluss som sammanbinder Edinburghs och Glasgows kanaler. En fantastisk manick som tar relativt stora båtar som i ett skovelhjul och lyfter eller sänker dem ett tjugotal meter från den ena kanalen till den andra. Inte nöjespark precis, lyften går sakta men konstruktionen är imponerande.

Sedan åkte vi väg A9 via Sterling upp mot Inverness. En resa på ungefär tjugo mil. På vägen upp passerade vi en märklig by som heter Pitlochry. Av någon anledning har den blivit ett centrum för hela turistnäringen i Grampian Mountains. Förmodligen för att byn liksom ligger mitt i allting. Lika långt till alla intressanta platser och aktiviteter. Byn kryllar av hotell och människor.

Alldeles norr om Pitlochry blev vi sittande i en bilkö i en timme pga en bilolycka med flera bilar inblandade.

Grampian Mountains är härliga att åka igenom. Böljande och nästan utan vegetation. Det är ljung som har tagit över hela området verkar det. Vädret hjälpte också till för att förhöja upplevelsen. Sol nästan hela vägen.

Just när vi kom fram till Inverness tyckte vädergudarna att det räckte och släppte ner ett vanligt skottlandsregn på oss medan vi tankade och hittade en camping nästan mitt inne i staden. Den heter Bught Caravan Park och hade en campingvärd som kallade mig Sir hela tiden. Trevligt.

Efter god mat cyklade vi ner till city i Inverness. En tur som fru T ska skriva litet om, om hon orkar. Semestrande tar på krafterna.

Gokväll!

Det finns väl inte så mycket att säga om den turen. Inverness är en ganska liten stad men cykelvägen in gick utmed en vacker flod som heter Ness (nästan som Nessie då vet ni). Det märktes att det var lördag kväll eftersom många var på fyllan och raglade runt redan tidigt. De vet väl inte riktigt vad de ska hitta på innan den riktiga sommaren har gjort sitt intåg. Imorgon ska vi åka till ön Skye som sägs höra till de vackraste delarna av landet. Nu kallar sömnen.

Fru T.