Jazzhelgen

Det blev så lyckat som man hoppades. Vädret var finemang även om myggorna gjorde allt för att trakassera arbetande musikerhänder. Förstår alla vad det innebär att spela ett solo när man har fyra moskitos hängande i varje hand?

Allt som allt var det ett tiotal jammare på plats. Det var dubblering på alla instrument förutom trummor och saxofon. En tröttnande saxofonist kan man vara utan ett tag (förlåt Göran), men en trummis bör finnas med i ljudbilden när det ska jammas. Nu hade vi SBB-legenden Roffe Andersson vid slagverket och han spelade snudd på sex timmar i sträck. Man blir både imponerad och förvånad över spelglädjen och engagemanget efter 40 år med stockar och vispar i händerna. Vilket driv den mannen har bland paradiddelar, virvlar och synkoper! Heja Roffe, du är bäst :-) Annars var det hög klass på musicerandet. Alla deltagarna har lång erfarenhet av dessa sorters aktiviter så lät bra hela kvällen. Förresten, 18-årige gitarristen Joel Svensson har väl inte spelat alltför länge om man jämför, men är å andra sidan på väg in i svenska jazzeliten så där betyder kunnandet och skickligheten mer än många års spelande.
Gott var det också att grilla och klämma några bira i goda vänners lag eftersom vi hade huset med och övernattade på gårdsplanen. Så behändigt!

Och när det inte spelades så berättades det musikerhistorier (vad annars?) men också ämnen som monariki eller republik, Svenska Hollywoodfruars vara eller icke vara och hur man får bort saliven på byxorna från en Newfoundland-dog, diskuterades.

Jazzjam i Hagalund

Trots strilande regn lyckades den store eldsjälen Stefan Gyimothy att ordna ett jam i den egna trädgården i år igen. Här är det viktigt att framhålla att bakom varje manlig eldsjäl står en handlingskraftig kvinna. I detta fall nog så viktigt. Tack Måddan!

Denna gång var det förberett för regn eftersom ett partytält var rest med tillhörande scengolv. Och det behövdes. Regnet öste ner mest hela tiden, men vad gör det när ett tjugotal spelhungriga musikanter sätter igång å det värsta. Trummisar, basister, hammondorganister, saxofonister och gitarrister bytte av varandra i en aldrig sinande ström. Det ena riffet efter det andra förgyllde de standardlåtar som på ett pärlband avhandlades under stoj och applåder.

Det roliga på våra fester är ålderskillnaden. Från den begåvade 17- åriga gitarristen Joel Svensson till ett gäng grånade gentlemen vars begåvning redan har mognat som fina årgångsvin.

Några riktigt trevliga jazzsnubbar som brukar vara med kommer den långa vägen från Östersund. 45 mil fram och tillbaka är för dessa hammondfreaks ingenting. Denna obändliga livsglädje, entusiasm och förmodligen envishet har också fått dem att starta Jemtska Hammond Sällskapet.

Information om JHS
I akt och mening att verka för att Hammondorgeln skall få förbli vilande på den högsta av piedestaler för elektriskt drivna musikinstrument har det i Jämtland tagits initiativ till och bildats ett ordenssällskap benämnt Jemtska Hammondsällskapet. (JHS hemsida)

Hela grejen är så absurd och så fantastikt rolig. Musiker från hela jazzsverige står i kö att få bli medlemmar.
Ingen skall dock känna sig självskriven som medlem. Medlemskap kan endast beviljas sökande som av Sällskapets Presidium därtill befinnes värdig.

Att besöka detta sällskaps hemsida är en fröjd för oss som fortfarande tror att man kan ha kul hela livet.

Nåväl, jag drog hem från Hagalund efter 10 timmars spelande med en fantastisk ungersk gulasch i magen. En sådan där maträtt som kommer ut genom pannan som svett. Just det, ungersk gulasch är het!

Och när jag med ömma fingerspetsar lade in ettan för hemfärd hörde jag de kvarvarande hojta: Ja, vad tar vi för låt nu, då....