Hisnande och hiskeligt

Så var det dags att ge sig på kanjonen i Verdon. Rätt upp på slingervägar och bara efter några minuter bjöd naturen på ett fantastiskt panorama. Långt, långt där nere i kanjonen ringlade sig floden fram mot den sjö som vi alldeles nyss hade lämnat. Människor i kanoter såg ut som prickar. Vattnet därnere var blankt djungelgrönt. Vädret gjorde sitt till för att utsikten skulle bli storartad och grandios.

Det enda som oroade en del var att vi hela tiden var på en klipphylla ett tusen meter upp i luften och att staketet mot detta fria fall var små halvmetersstenar. Lägg också till att vi mötte bilar hela tiden och att vi hade yttersväng. Men man måste bortse från vissa saker om man vill ligga på topp!

De 4 milen till Castellane tog några timmar eftersom det fanns gott om ställen där man kunde stanna och fota. Bilder som man kan ta fram under mörka vinterkvällar om man vill påminna sig en extremt vacker plats i det fagra Provence.

Frågan var sedan om vi skulle bli kvar vid en av de många campingarna i Castellane eller om färden norrut skulle ta sin början direkt. Vi valde det senare alternativet och började en ny klättring över de höga bergen. Efter några mil förstod vi att husbilsekipaget var inne i Alperna. Några mil österut tornade snöbetäckta kolosser som Mont Blanc och Matterhorn upp. Vidunderligt vackert.

Vi satte Grenoble som etappmål utan att ha en aning om någon camping. Lite chockade blev vi när vi kom in i staden och insåg att vi var i en jättestad. Vi trodde att Grenoble var en skidort. Dåligt researchat av oss, men det blir lätt så i slutet av semestrarna, mindre av förplanering och mera av improvisation.

Fru T stirrade efter campingskyltar eller skyltar så vi i alla fall skulle ta oss ut ur staden i rätt riktning. Vid trafikljusen programmerade jag om gps:en ett antal gånger för att vi skulle hitta lämpliga mindre vägar som förhoppningsvis kunde ge oss en campingplats. Vi hade också börjat få tidsnöd eftersom receptioner i Frankrike stänger betydligt tidigare än i Sverige. Efter några mil dök campingskylten som vi längtat efter upp. La Terrasse du Lac.

High five och incheckning och mat, fotboll och skön sömn eftersom nätterna här i Alperna är något kallare än nere vid Medelhavet.

I morgon drar vi oss upp mot Colmar i Alsace.

En kortis bara från mig för vi måste komma iväg. H har ju tagit beslutet att köra uppemot femtio mil idag och helst så mycket som möjligt av det innan det blir för varmt. Igår var jag lite trött och hade tänkt sova medan H körde men det gick inte. Det fanns alldeles för mycket vackert att titta på. Just nu känner jag att jag vill bo i Alperna. Igår kände jag att jag ville bo i Provence. Jag kan också tänka mig att leva på farmen i Versailles. Men det går ju inte, så man kan lika gärna bo i Sandviken.

Okej, turnén drar vidare. Om det är svalare i Colmar så ska jag ta en shoppingtur där. Fatta tjejer! På sexton dagar har jag inte varit in i en enda affär!!

Fru T.

Avignon och Verdon

Det var skönt att lämna den knastertorra campingen vid Medelhavet. När det inte är någon genomströmning på campingen och den består av 95 % säsongscampare blir det ibland så att man betraktas som en inkräktare. Lägg sedan till den kvinnliga campingvärden som tidigare beskrivits så har vi en camping utan några stjärnor alls.

Nu över till något mera positivt, staden Avignon! Vi åkte dit för att se Palais des Papes, men blev helt betagna av den gamla staden bakom murarna. Inte bara för byggnaderna, utanför också för de livliga kulturella aktiviteter som staden kryllar av. Hur kunde man se det under den timme som vi strosade omkring där? Affischer i tusental, uppklistrade på kartong och fastknutna med snören i stort sett överallt. Som vi kunde se var utbudet brett. Musik, dans, konst, you name it, allt fanns där. Inte undra på att Avignon betraktas som Europas kulturhuvudstad! Tack också till den beboptrio som stod och spelade Charlie Parker-låtar i en av gränderna. Det fick mig att längta till en del musikaliska aktiviteter längre fram i sommar.

I vår jakt på vägar som inte är avgiftsbelagda hamnade vi i en helt osannolik by när vi sedan åkte till Verdon. För att tjäna mil tog gps-Astrid oss över ett berg. På toppen av berget låg Villemus, eller Ville-Mus som vi kallade den. Den bestod av tjugotal hus med en krokig bygata som tvingade oss att ta i backspeglarna för att komma igenom. Ibland undrar vi vad vi håller på med. Håller andan gör vi i alla fall en del!

Verdon kallas ofta Europas Grand Canyon. Vi kom till området precis i tid för att checka in på en riktigt härlig campingplats, Petit Lac, Här är det god genomströmning av olika campare och äventyrare. Området lockar till klättring, cykling, promenader och kanoting. Husbilar och husvagnar blandas friskt med tält i alla storlekar samt stugor som det ser ut som vår gamle vän Erskine har ritat.

På vägen hit passerade vi en del hiskeliga serpentinvägar på så där 15% lutning. Uppför är det tvåan som gäller och nerför motorbromsen. Jag har märkt att mitt favoritord när det gäller att beskriva våra bergsäventyr är hiskeligt. Men det just vad det är, hiskeligt.

Nästa etapp blir att utforska områdets kanjondel.

Igår när vi kom hit till Petit Lac var det som vanligt över trettio grader. Man tar en dusch och har glömt bort den fem minuter senare. Men natten! 16 grader! Det var mysigt att dra på sig täcket för första gången. Och därmed erkännes att jag blivit fixerad vid temperaturen (och känslig för temperaturväxlingar. En sänkning från 32 till 29 är mycket tydlig.)

Idag har vi en lite vådligare färd framför oss. Jag har lovat H att vi ska hålla oss ifrån de värsta ställena, t.ex där de tycker att man inte ska framföra husvagn. Blir vi ändå sugna på att komma riktigt nära kanjonkanten så tar vi ner cyklarna.

Sista temperaturrapport: klockan är 9.48 och det är redan 29 grader. Puh!

Fru T.