Det är lika bra att säga att jag under många år varit irriterad på den övertro skolan ofta har när det gäller att uttrycka en kvalitet med en siffra. Hur mycket ska man lita på ”sanningar” på hundradelar när, när man försöker beskriva skolans alla komplexa frågor. Går det att kvalitetssäkra med enkla kvantitetsuttryck. Jag har inte haft något uttryck för detta förrän jag i dagarna läste Sven- Eric Liedmans bok Hets! En bok om skolan.
Pseudokvantiter! Visst, där hade jag ordet.
En pseudokvantitet har en kvantitets alla yttre kännetecken men saknar dess avgörande positiva egenskap, att exaktare än varje försök till beskrivning med enbart ord karakterisera ett objekt eller en relation mellan objekt.
Liedmans egna ord.
En kvantitet med ovan nämnda positiva egenskaper är en tillgång. Med en pseudokvantitet förhåller det sig tvärtom. Den borde bytas ut mot ett kvalitativt omdöme som ger en bättre föreställning om företeelsen i fråga.
Man kanske kan stå ut med pseudokvantiteter när det gäller bio- och skivrecensioner med sina getingar och hörlurar. Allvarligare är det när skolbetygen blir pseudokvantiteter och rent funktionella, man rättar efter en mall, man vill mäta exakt, men man tar inte hänsyn till allt i mätningarna. Den levande människan hamnar utanför mallen.
I en tid när skoletablissemanget sjunger betygens lov i båda blåa, gröna och röda tonarter finns än stor fara att pseudokvantiteterna kommer att växa oavlåtligt.
Tycker Liedman och även jag.
Anekdotisk evidens
Hur har det blivit så här? Hur har Jan Björklunds smärtsamt enkla och grunda skolpolitik fått denna oemotsagda status. Liedman förklarar det med uttycket anekdotisk evidens. Med det menar han att det är lättvindigt att basera sin syn på skolan och dess utveckling genom sina egna upplevelser av skolan. Skolan är sådan mina barn, syskonbarn eller barnbarn upplevt den.
Att den anekdotiska evidensen präglar föräldrar och barn är en sak men när den politiska debatten också tar avstamp i dessa anekdoter om skolan är det oroande. För det är ju just det Björklund har lyckats med. Han har trummat ut den sortens skenbara självklarheter som i allt bär den ytliga bekantskapens prägel.
Ordning i skolan, kepsarna av och burkorna bort! Vem kan stå emot enkla krav som att det ska råda ordning och reda och att skolan ska förmedla kunskap? Skickligt politiskt agerat av Björklund, men kommer denna skolpolitik att gagna svenska elever i framtiden? Liedman tror inte det! Inte jag heller!
Tryck utifrån på skolan
Enligt Liedman är dagens skolas huvudinriktning i nyliberalismen tecken att utbilda entreprenörer ivrigt påhejade och kontrollerade av administratörer och inspektörer som byråkratiserar effektivitet och lönsamhetstänkande. Den komplexa lärandeprocessen beskrivs med enkla pseudokvantitativa siffror.
Man verkar ense om en allt striktare övervakning av lärarnas arbete. Administratörers hårdnande grepp över verksamheten betraktas som varande av godo. Ingen kritiserar den tidspillan som alla rapporter innebär. Pseudokvantiteterna får härska fritt.
Liedman hoppas och tror på glädjande tecken på olydnad mitt i likriktningen. Det finns människor som söker kunskaper som inte enbart är lönsamma. Studenter söker sig till utbildningar som inte leder till omedelbar anställbarhet. Forskare vågar forska om sådant vars lönsamhet ännu är osäker eller kanske osannolik.
Bildning och utbildning
Jag njuter ofta av att läsa Sven-Eric Liedmans böcker. Han bjuder alltid in till en bildningsresa i det han skriver. Han talar ofta gott om ordet bildning själv. Men den här gången sjunger han även utbildningens lov. Den är viktig. Den tar sin bestämda tid i motsats till att bilda sig, som är en livslång uppgift.
Båda begreppen inbegriper dock ett intresse av något slag. Det kan vara det genuina, det levande intresset, men det kan också vara ett instrumentellt intresse, en inre och en yttre motivation. Ett genuint intresse lyser i ögonen, ett instrumentellt ser man på hopbitna käkar. I lärandet behövs båda. Kunskaper kommer inte till elever av sig själv. Den enkla förmedlingspedagogiken göre sig icke besvär. Överföringsmetaforen med en sändare och en mottagare är ingen pedagogisk universalmetod. Lärandet kan vara en mödosam vandring. Den insikten ska skolan hjälpa eleven att få.
Skoldebatt
Skillnaden mellan den här boken och andra Liedmanböcker som jag har läst är att författaren denna gång är oroad och upprörd. Visserligen består även denna bok av matnyttiga och intressanta genomgångar av utbildningens historia, idéer och arv från grundskola och upp till universitetets forskarutbildningar, men det är inte det som jag i huvudsak tar med mig på min bildningsresa.
Liedman debatterar dagens skola och hans beskrivningar är mörka. Han tror helt enkelt inte på att den skola som i rekordfart har vältrats över lärare och elever de senaste åren kommer att fungera. Liedman skriver helt frankt att 2010 års skola kommer att misslyckas. Orsaken är att det är en skola som har linjerats upp av enkla slagord och baseras på anekdotisk evidens.
Orsaken är också att informationsflödet kommer att öka ytterligare sensationellt mycket och att elever kommer att röra sig obesvärat i den värld som för alltid varit deras. För att inte tala om dessa elevers barn som i princip kommer att ha hela världen i sin hand. Massan av information blir alltmer trivial, konstaterar Liedman.
Hur kan man då i skolan agera som om fakta vore kunskapens väsentligaste byggstenar? Det kommer att bli orimligt och bara leda till frustration.
Liedman målar i stället upp en skola där man förverkligar ett fördjupat kunskapsbegrepp. Kunskaper värda namnet kommer att ses som en integrerad del av människans personlighet och inte som något som snabbt och lätt kan avkodas i en lappskrivning. De meningslösa diskussioner som vi nu har om betyg i den ena eller andra årskursen kommer inte att vara aktuella om tjugo år. Finns betygen kvar kommer de inte att vara summeringar av resultat på diverse prov på snabbt förgängligt kunskapsstoff utan en värdering av mänsklig mognad och förmåga till fördjupad förståelse, enligt författaren.
Eftermäle
Det jag kommer att tänka på när jag läser Liedmans bok är att han i dag är så ensam om att stå upp mot den skolpolitik som byggts upp på populism, floskler och gamla fördomar (min anmärkning). Eller på anekdotisk evidens som nu har blivit mitt nya favoritord. Man undrar också var alla skolforskare finns i debatten?
Hallå, det känns så oerhört trist och fattigt att hegemonin rörande skola just nu befinner sig där den befinner sig.
Så det så!
Inlägg
