På cykel i Edinburgh

Vi vaknade med strålande sol utanför Dethleffsen. Tyvärr byttes detta snabbt ut mot ett infernaliskt regnande. Such is Scotland, eh?

När regnet bedarrade en smula hoppade vi raskt upp på cyklarna med regnkläderna i beredskap och kajkade upp cykelvägarna Telford Path och Roseburn Path mot centrum. Efter tio minuter fick vi stanna och sätta på regnkläderna och sedan blev resten av cyklingen mot Edinburgh Castle en kamp mot den skotska vätan som ville in speciellt bakom sandvikarnas glasögon. Hu, hur vi såg ut och hur dåligt vi såg.

Cyklingen tog på krafterna och när vi hade lokaliserat slottet drog vi till Home Street och en underbar lasagne/ öl tillsammans med ett antal intressanta skottar. Vi åt och tittade, drack och funderade över människors olika liv. En av dem bar en skotsk klandräkt, blazer, gröna yllestrumpor och knickers. Efter den första ölen och det efterföljande toalettbesöket hade den stilige äldre mannen stoppat in blazerskörten i byxorna. Men han förde sig lika galant ändå!

Efter en kringgående rörelse för att komma på rätt sida av slottet tog vi oss förbi säckpipeblåsare och krigare av okänt ursprung och upprördes över fotbollsläktarna framför ingången. Gott syfte dock, det är där man samlas för att utöva sina Military Tattoo.

Efter besöker in the castle (som var värt punden det kostade) rullade vi sakta nerför High Street och Canongate till Holyrood Palace där kungafamiljen brukar boa när de har vägarna förbi. Man slås av allt det skotska som man ser hela tiden. Ingen amerikanisering här inte!

Besöket i New Town gav inte så mycket. Vi beslutade oss för att cykla tillbaka till campingen via en Supermarket längs cykelvägen Goldenacre Path. Mat för kvällen och proviant inför attacken mot Högländerna som börjar i morgon.


Hej!

Efter att vi kommit tillbaka till campingen så upphörde regnandet helt. Men det är för svalt och blåsigt för att man ska kunna sitta ute och äta. Så vi boar inne i husbilen och tar oss en liten whiskypinne före maten. Vi försöker att beskriva upplevelsen av smaker och aromer men det blir bara ett konstaterande att ”det smakar whisky”. Så intresserade är vi av det ungefär.

Imorgon ska vi ta oss igenom Cairgorms höjder där det förutom höglandsboskap också ska finnas såväl bisonoxar som vargar och vildsvin. Där hade jag tänkt fricampa men jag vet inte om H klarar det som till och med är rädd för murmeldjur.

Fru T.

Första dagen i Skottland

Det regnade hela natten på skogscampingen utanför Hexham. På morgonen var den ännu blötare och fuktigare än dagen innan, men solen tittade fram vid uppvaknandet och det kändes bra. Ett av morgonbestyren var att byta dricksvatten i motorhemmet. Man kan inte ha samma vatten mer än i en vecka. Eftersom campingen inte bjöd på någon slang fick bloggaren springa fram och tillbaka med en plasthink ett ansenligt antal gånger innan vi var nöjda.

Sedan fortsatte jakten på Hadrian´s Wall och nu hittade vi den, men kände inte för att betala parkeringsavgifter och inträde för att klättra upp på resliga kullar i regnvädret för att se muren.

Vi drog i stället tillbaka in till Hexham och fick min punktering lagad av en ung cykelreparatör, som säkert hade planer att öppna en cykelbutik under alla år som han plågades av satsdelar och algoritmer i skolan. ”You can come and get it in half an hour!” Skulle det hända i Sverige? Knappast!

Sedan ställde vi gps:n på Edinburgh och åkte på väg 68 över ett fantastiskt öde landskap med oerhört vackra kullar. Horisonten låg mil bort. De enda som strosade omkring där var en miljon får som betade lugnt och fredligt trots att regnet öste ner och omvandlade bergochdal-vägbanorna till små bäckar. Det var faktiskt litet stirrigt att köra där speciellt som alla här uppe har kommit överens att hålla till vänster och brassa på oavsett väder och vägbredd!

Förvåningen var stor när solen började titta fram vid ankomsten till Edinburgh Caravan Club Site, där vi beslutade oss för att stanna i två nätter. Der är en mycket välordnad camping några hundra meter från Firth of Forth, till vars strandpromenad vi tog oss med cyklarna efter en mumsig kvällsmåltid i kvällssolen.

Tomorrow.... Edinburgh!

Vi närmar oss Skottland

Som vanligt började dagen tidigt p.g.a. fru T som ofta är uppe och sätter på kaffe innan bloggaren vaknar. Aromen är underbar. Härligt uppvaknande.

Efter de vanliga morgonbestyren åkte vi till en Park and Ride utanför York. Bra idé eftersom vi sedan gårdagen visste hur dåligt York och en husbil passar ihop.

Tre timmar hade vi på oss eftersom vi fick parkera på Tesco- parkeringen (supermarket äntligen) i stället för att ställa oss på Park and Ride- parkeringen som uteslöt husbilar med en bom på 2,20 typ :-(

Dagen i York var helt OK. Vi vandrade omkring i en härligt gammal stad, som lever på att det var vikingarna som grundade staden. Att den är nummer 2 på listan (efter London) på besökta städer i Storbritannien är svårare att förstå. Vi hittade dock ett trevligt café med ett bra WiFi som kändes bra för att övriga världen ska få reda på vad vi håller på med och för att dämpa hungern.

Kommen tillbaka till Park and Ride-parkeringen gick vi loss bland mathyllorna på Tesco. Det kändes finfint eftersom husbilens kylskåp och skafferi betänkligt börjat tömmas. Tyvärr hade vi vid utfarten befunnit oss på parkeringen i tre timmar och fyrtio minuter. Mer än de tillåtna tre timmar alltså! Vi får väl se om det kommer en bötesräkning på 70 pund till Polhemsgatan som de hotade med på skyltar vid parkeringen.

Sedan blev det motorvägs- rally upp till Newcastle och Hexham för en titt på Hadrian´s wall. Två saker blev tydliga för oss. Muren är svår att hitta (förlåt Agneta) och engelsmän har förbålt svårt att lägga ut fungerande adresser till campingar. (Vi hittade dock en till slut, 6 miles från muren).

I morgon ska vi göra ett nytt besök med Hadrian´s wall och även få punkteringen på min cykel åtgärdad innan vi korsar gränsen till Skottland.

Tjena!På något sätt har nejderna här norrut fått mig på diktarhumör, så här kommer två drapor. Först en limerick:


There once was a motor home owner from Sweden
Who thought he had come to the garden of Eden
But when he arrived to the Hadrian wall
He said “I can´t see it, it´s terribly small
To say it doesn´t exist, is that forbidden?


Och sen en liten Emily Dickinson-pastish:

I never saw a wall
Though I´ve dreamt about it for ages
But I am pretty small
So I have to approach it in stages
I climbed the hills of England
And tried to find the path
But half the way to Scotland
I stopped to have a bath
I never saw the wall
But that´s not important at all!


Fru T.

Vägen till York var kantad av förtretligheter

Det började redan i går kväll. Min iPhone packade ihop och det innebar att den måste ominstalleras via iTunes, som naturligtvis inte fanns på campingen. WiFi alltså. Jag tror inte campingtanterna ens hade hört det ordet :-)
Sedan upptäckte vi att min cykel hade punkterat under gårdagens tur till Cambridge. Bakdäcket. Det innebar att vi behövde en cykelreparatör, eftersom varken bloggaren eller fru T är sådana.

Det skulle lösas i Stamford, som är staden där Burghley House ligger. WiFi hittade vi på Public Library, men gick det att ominstallera iPhonen? Nej! Det uppstod ett fel….? Arggggh!

Cykelreparatören hittade vi i alla fall och tog oss dit bara för att konstatera att han hade stängt på tisdagar. Den dag som idag var!!

Så det var bara att åka ut till Burghley House för att konstatera att jag hade glömt datorn på biblioteket!!!

Och det blev inte bättre av att åka till York för att upptäcka att campingar inte är lätta att hitta. Vi irrade omkring i två timmar innan vi äntligen hittade Manor Park på Bishopthorpe Road, som vi hade åkt förbi två gånger utan att upptäcka.

Nåväl nu sitter vi i alla fall mätta och belåtna och jag ska snart be fru T att berätta något positivt gällande denna förtretliga dag.

Hm, låt se…

Han missade visst att berätta att en lykta på husbilen pajade i Danmark. Det gör nu inte så mycket i England eftersom de inte har något krav på halvljus. Sen blev det nåt slags läckage på toaletten också. Men vi upptäckte att genom att vrida duschkranen i högerläge så upphörde det. Finemang!

Nu ska vi se om det finns mer negativt att berätta om. Jo alltså trafiken! Det finns vissa situationer som är riktigt otäcka. T.ex. om man ska ut på en motorväg. Då finns det ingen accelerationssträcka utan man måste bara ut fort som fan mellan bilarna som kommer i hög hastighet. Att accelerera med en husbil är nästan omöjligt! Ibland om man ska till höger så måste man först ut i det snabbaste högra körfältet för att göra en hastig inbromsning och ställa sig i en liten ficka och sen ta sig över mötande körfält! Det kan också komma både cyklister, fotgängare och hästar som ska korsa flera filer! De kan inte vara ett dugg intresserade av att hålla olycksstatistiken nere!

Positivt: Det var kul att se Burghley house som är en privategendom och inte ett traditionellt slott. Omgivningarna var mycket tjusiga med massor av hjorthagar. Det var också intressant att se Stamford som de påstår är Englands mest välbevarade stenstad. Varje hus var sandsstensfärgat vilket gjorde det väldigt speciellt. Det är också positivt att vädret är skapligt, även om det inte är högsommar. Vi har ätit oss mätta fast vi inte lyckades hitta någon affär på vår tur genom York. Vi har också druckit en Chateau de Mornag från 2009. Det låter tjusigt men fy fasen, det smakar inte så bra. Den har legat i ett skrymsle i husbilen i tre år och väntat på en krisens dag som denna. Skål!

Fru T.

Puntanamera…..

Vi var uppe tidigt (fru T:s förtjänst) som vanligt och gick igenom de nödvändiga morgonrutinerna.

Klockan åtta satt vi på bikarna och cyklade de 8 km in till Cambridge City. Turligt nog på cykelbanor hela vägen för engelsmän kör litet mera kontinentalt än oss svenskar. Det betyder fortare! Det tog inte lång tid för oss för detta är ett platt land so far och vi hade också medvind.

Väl inne centrum lokaliserade vi collageområdet och konstaterade snabbt att det var mera stängt och tight än vi hade trott. Att ta sig till the Backs, de stora gräsytorna som ligger mellan byggnadernas baksidor och floden Cam visade sig nästan omöjligt. Allt var privat och stängt och fru T började härskna till en del.

Som tur var fanns det en lösning på detta problem. Det kallas att punta på Cam och är Cambridges svar på Venedigs gondoler. Här stakar man långsamt den flatbottnade båten framåt med en lång stång medan passagerarna ligger och softar i båten. Antingen kan man hyra en puntare eller bli en puntare själv. För oss var det första alternativet en självklarhet. Ingen trodde att den andra(e) kunde stå och staka utan att trilla i. Det blev en student boende i Cambridge och studerande i Edinburgh som galant tog oss under alla broar. Bl.a. Bridge of Sighs som förbinder byggnaderna i St John´s College och sägs vara en kopia av en av broarna i Venedig. Nja….?

Av båtturen blev vi vrålhungriga och cyklade till en restaurang (Revolution) som hade måndagspriser (halva priset på allt). För de nyblivna puntarna från Sandviken blev det fantastiskt goda fish and chips och en varsin iskall lager. Ja, det var faktiskt så gott som det låter!

Cykelturen hem till campingen gick litet trögare. Vinden hade inte vänt och solen i ögonen, men det gick bra.

I morgon ska vi träffa the Duke of York!

Väldigt mycket trevliga och pratglada människor på campingen!

Rule Brittania

Håhå jaja, ett sånt sjå! Ja, inte på båten alltså för där fick vi en skön morgon men sen på land i Harwich. När vi hade rullat av färjan möttes vi av ett rejält regnoväder. För chauffören H var det lugnande eftersom trafiken per automatik blev långsammare. Och det behövs när man i början måste tänka ”håll till vänster, håll till vänster”. Det gick fint och efter ett par mil rullade vi in på en rastplats och käkade lunch. Vi tog en liten omväg till Cambridge för att slippa dyra motorvägar men också för att träna lite extra på vänstertrafik.

När vi kört in i stan hamnade H på fel sida i en vänstersväng. Men som tur var så var korsningen tom på bilar. Den första campingen vi besökte hade ingen plats för oss. Det berodde på att det hade regnat enormt mycket de senaste dagarna och de kunde inte använda alla platser då det var risk för att man förstörde marken eller helst enkelt fastnade. Receptionsfrun var i alla fall behjälplig med information om andra platser i närheten och vi for vidare.


Nu är vi här på Highfield farm touring park trots att det egentligen var fullt! H körde ”charmoffensiven” (ni som känner honom förstår) och vi fick en plats på det regnmättade gräset ”om vi körde mycket lugnt”(vilket H inte gjorde som ni förstår ni som känner honom). Vi var mycket glada tills vi märkte att något var fel med elen. Tydligen hade en kabel gått sönder. Efter kontrollerande hit och dit konstaterade H att han måste skaffa en ny kabel. En ny charmoffensiv till damerna i receptionen som lyckades förmå sin gamle farfar ett leta efter en kabel långt in i egendomens skrymslen. Väl tillbaka kunde jag (fru T) konstatera att elsäkringen löst ut. Men då var kabeln inköpt och kunde enligt H ”vara bra att ha i framtiden”.
Nu har vi just ätit en stark och god chili con carne med ett utsökt vin som vi köpte på båten. En av damerna från receptionen var hit nyss och beklagade att hon varit lite stressad och ”rude” när vi anlände och därför glömt att visa var dusch, kök, toa etc var belägna. H försäkrade att det inte var någon fara alls. Ja ni som känner honom förstår!

Fru T.

I kväll tar sig England till semifinal. Har vi TV som fungerar? Nej :-)

Esbjerg och Nordsjön

Efter Lökken blev det en ganska lång sträcka genom Jylland ner till Esbjerg. Säga vad man vill om Danmark, landet är inte kuperat! Husen ser likadana ut från norr till söder, snarlikt bebyggelsen i norra Tyskland.

Vi tog oss ner till Den Hvide Sande för att kanske få uppleva något som liknande den underbara stranden i Lökken. Men så blev det inte. Kanske beroende på att det blåste halv storm vid den strandremsa som vi kom ner till. Något oroväckande höga vågor inför de 13 timmar på Nordsjön som väntande.

När vi sedan anlände till hamnen i Esbjerg var det redan incheckningskö till båten Dana Sirena. Vi blev litet konfunderade att incheckningen  redan började16.15 när båten skulle kasta loss 18.45. Förklaringen var att alla lastbilar, husbilar och bilar skulle vändas i båten, eftersom det bara fanns en öppning. I aktern. Väntan blev extra lång för oss. Husbilar togs in sist.

Väl ombord insåg vi att båten var riktigt liten. Den kändes mera trång än Eckerö- färjan när det gällde personutrymmen. Men det vi saknade i rumslig frihet fick vi  igen med råge i blåst. Det gungade ordentligt natten igenom.

Nåväl, vi åt en härlig kvällsvard i Steak House. Dyrt blev det, men nu har vi några matveckor framför oss i husbilen, så det var det värt.

På morgonen hade blåsten bedarrat, men de allmänna utrymmena var fortfarande begränsade så fru T blev sittande i hyttfönstret och såg så här filosofisk ut. Utanför var det grått, grått och grått!

In two hours, Harwich!