Denna gång var det förberett för regn eftersom ett partytält var rest med tillhörande scengolv. Och det behövdes. Regnet öste ner mest hela tiden, men vad gör det när ett tjugotal spelhungriga musikanter sätter igång å det värsta. Trummisar, basister, hammondorganister, saxofonister och gitarrister bytte av varandra i en aldrig sinande ström. Det ena riffet efter det andra förgyllde de standardlåtar som på ett pärlband avhandlades under stoj och applåder.
Det roliga på våra fester är ålderskillnaden. Från den begåvade 17- åriga gitarristen Joel Svensson
till ett gäng grånade gentlemen vars begåvning redan har mognat som fina årgångsvin.
Några riktigt trevliga jazzsnubbar som brukar vara med kommer den långa vägen från Östersund. 45 mil fram och tillbaka är för dessa hammondfreaks ingenting. Denna obändliga livsglädje, entusiasm och förmodligen envishet har också fått dem att starta Jemtska Hammond Sällskapet. Information om JHS
I akt och mening att verka för att Hammondorgeln skall få förbli vilande på den högsta av piedestaler för elektriskt drivna musikinstrument har det i Jämtland tagits initiativ till och bildats ett ordenssällskap benämnt Jemtska Hammondsällskapet. (JHS hemsida)
Hela grejen är så absurd och så fantastikt rolig. Musiker från hela jazzsverige står i kö att få bli medlemmar.
Ingen skall dock känna sig självskriven som medlem. Medlemskap kan endast beviljas sökande som av Sällskapets Presidium därtill befinnes värdig.
Att besöka detta sällskaps hemsida är en fröjd för oss som fortfarande tror att man kan ha kul hela livet.
Nåväl, jag drog hem från Hagalund efter 10 timmars spelande med en fantastisk ungersk gulasch i magen. En sådan där maträtt som kommer ut genom pannan som svett. Just det, ungersk gulasch är het!
Och när jag med ömma fingerspetsar lade in ettan för hemfärd hörde jag de kvarvarande hojta: Ja, vad tar vi för låt nu, då....
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar