Kanon och pensum

1999 skrev Bengt-Erik Andersson boken Spräng skolan. Då tyckte han måttet var rågat och kom med detta drastiska förslag. Förnyelsen skulle spränga bort konserveringen en gång för alla. Kanske en del trodde på detta bokstavligt och såg fram emot när murarna skulle falla och släppa in tillvarons förändringar i skolans värld.

Snart har det gått tio år och en del av opponenterna mot Andersson finns kvar lika starka i själen som de var då. Skolan ska förmedla traditionen till kommande släkten. Det finns inget gott att hämta i nuet och i en framtid som vi ändå inte vet något om. Vi ska vara tacksamma mot de många generationer som har hjälpt oss att komma fram till det bästa. Låt det så vara.

De som får lida för detta är de som oftast inte får vara med och påverka sitt eget lärande. Eleverna. Varför skulle dessa okunniga varelser få vara med och påverka den klassiska kanon som vi vuxna så förtjänstfullt kan välja ut? Det måste väl ändock finnas ett obligatoriskt pensum som alla ska läsa. Annars kan det ju gå alldeles åt pipan för vårt ärofyllda land.

Men nu är det ju faktiskt så att elever inte nöjer sig med detta pensum. Man vill ha något mer. Annan kunskap lockar. Det informella lärandet har väl aldrig varit så starkt och livaktigt som idag i Internets spår. Det sägs att åttio procent av vad elever lär sig lär de sig utanför skolans väggar. Visserligen är lärandet ibland bara ett rent nöje och en lek eller ett uppslukande intresse, men som sådant en livsfarlig motståndare till det ibland tunga och färglösa obligatoriska lärandet.

Att gå tillbaka till ännu mera kanon och pensum måste vara ett gigantiskt misstag. Det enda sättet att genomdriva detta fatala försök att vrida tillbaka tiden femtio år är ett fullgott disciplineringsverktyg i en 6-7 steg. Betyg heter det och är hiskeligt odjur som kommer att bli svårt att besegra för de barn, elever och ungdomar som ska tvingas in i tvång och plugg.

Varför finns det inte en tilltro till elevers kapacitet och vilja i stället för denna misstro? Varför får det inte vara så här för alla elever:

Jag tänkte mycket på eleverna på YBC som gång på gång slår mig med häpnad. Det var inte länge sedan de osnutna gick ut 9:an, sökte sig till nya, oprövade YBC men som nu denna första gymnasietermin redan börjat lägga världen för sina fötter. Det tog bara fjorton dagar, sedan hade alla elever gjort egna hemsidor, alla hade lärt sig navigera i vårt helt digitala skoluniversum, med kurssajter, nyhetsflöden, mm. Och vi hade massor av olika spontana elevgrupper som växte upp som svampar ur jorden: Skolidrottsförenimg, fotbollslag, Amnestygrupp, skolkör, luciagrupp, studygroups, studentkommitté, skoltröjsgrupp, teaterförening, bokklubb, resa till Indien-grupp, skidresa till Alperna-grupp, osv, osv. - De bara gör! - Och det med en elegant och positiv självklarhet, fulla av GO och ambitioner. - Det är helt grymt! Blogg:Hans Renman, rektor för YBC

Det är nog så att det viktigaste för en alternativ skola är att den besjälas av ett stort engagemang och målmedvetenhet. Det är denna anda mer en pedagogiken som ger resultat.

OK, litet tradition då :-)