Torkel Klingbergs Den lärande hjärnan

Jag har läst Torkel Klingbergs Den lärande hjärnan, om barns minne och utveckling.

Inför en föreläsning på Manhattan 2007 tvekar plötsligt författaren. Han ska just föreläsa om Betydelsen av kognitiv neurovetenskap för utbildning när frågan plötsligt slår honom. Vad har egentligen all den här forskningen, min liksom andras, för relevans?

Jag kan också tycka att frågan är berättigad. Hur kan lärare och elever förstå alla tusentals neuroforskare som visar bilder av gråa hjärnor med gulröda fläckar som illustrerar vilka områden som är aktiva vid olika uppgifter. Hur kopplas neurovetenskap samman med pedagogik? Hur kan dessa fakta förbättra en lärares förmåga att undervisa i sin klass?

Det här är frågor som blir allt mera aktuella när kunskapsnivåerna i bl.a. Sverige har stagnerat och i vissa fall försämrats de senaste åren.

Jag är dock glad att Torkel Klingberg kände detta tvivel inför sitt framträdande i New York eftersom detta föranledde skrivandet av boken Den lärande hjärnan. Boken är spännande, underhållande och borde intressera många människor som arbetar med utbildning på olika nivåer i Sveriges avlånga land.

Exempel
Innan jag återkommer till om Klingberg lyckas komma till rätta med sina tvivel vill jag ge några exempel på det galleri av människor som direkt eller indirekt genom forskningen lämnar ifrån sig uppgifter till den kognitiva neurovetenskapen. Det är ju ändå om oss som det här handlar och som gör boken så konkret och läsvärd.

Exemplen från de rumänska barnhemmen, som efter diktator Nicolae Ceausescus fall blev kända för den övriga världen är både skakande och tydliga. Barn som i tidig ålder får minimalt med omsorg och uppmärksamhet påverkas under resten av livet. Den kognitiva utvecklingen minimeras och perioden mellan sex och tjugofyra månaders ålder verkar vara extra känslig. Brist på stimulans under en tidig, känslig period i utvecklingen får negativa konsekvenser som ofta inte kan repareras Ett fönster av möjligheter stängs.

De som hävdar att repetition är all kunskaps moder får verkligen vatten på kvarn när man läser om den polske mannen Piotr Wozniak som gjort spridningseffekten till den ledande principen för sitt liv. För att följa alla uppsatta repetitionsmål bär han ingen telefon, svarar inte på mejl och försvinner ofta i månader utan att någon kan kontakta honom. Trots att forskare anser att den praktiska användbarheten av spridningseffekten är uppenbar kanske Piotrs extrema hängivenhet inför en inlärningsmetod inte fungerar för alla.

Läs också om londonbon Daniel Tammets extrema förmåga att visualisera siffror som hjälp för att minnas dem, vilket bl.a. resulterat i det europeiska rekordet i att minnas flest decimaler av talet pi. 22 514!! Det tog honom fem timmar att rabbla upp alla decimaler han memorerat.

Eller varför inte tvillingparet, båda savanter och med ett IQ på 60, som har en särskild begåvning för siffror.
När Sacks (forskaren) tappar ut en ask tändstickor på bordet ropar de båda omedelbart: ”111”, och sedan ”37, 37, 37”. ”Hur kunde ni räkna stickorna så fort?” frågar Sacks. ”Vi räknade inte. Vi såg 111”, svarade de. När han räknar tändstickorna visar det sig också mycket riktigt vara exakt 111 stycken.
Vi vanliga människor tänker väl på filmen Rain Man med Dustin Hoffman i huvudrollen medan Torkel Klingberg funderar om det kan var en avvikelse i hjärnans utveckling som råkat ge deras minneskartor partialcortex en abnorm kapacitet. Detta skulle leda till att de omedelbart kan uppfatta 37, medan den normala gränsen ligger runt 4.

Jag märker att de senaste exemplen har blivit litet för mycket Guinness rekordbok, vilket i så fall är mitt fel. Boken är långt ifrån detta. Författaren kryssar förklarande och kunnigt via företeelser som arbetsminne, långtidsminne, ADHD, ”pruning”, gener, vit substans, klisterminne, teflonminne, hippocampus, dyslexi, dyskalkyli, läskod, epigenitik, flashbulb memories, mnemoteknik, feedback, inhibitionsförmåga…

Torkel Klingberg gör det bra. Han får mig, en vanlig normalstörd att i stort sett förstå allt som han skriver om.

Svar på tvivlet
Tvivlet, då? Hur kopplas neurovetenskap samman med pedagogik? Klingberg beskriver i slutet av boken fem teman där den kognitiva neurovetenskapen påverkar vår syn på barns utveckling och lärande:

Kartan
Hjärnforskningen har öppnat på motorhuven för att se motorns (hjärnans) olika delar. Det innebär att vi börjar veta vilka funktioner som ligger var i hjärnan. Det kan som exempel få oss att förstå varför ett barn som fötts mycket för tidigt kan ha problem med att subtrahera men inte att lära sig multiplikationstabellen utantill eftersom funktionerna ligger i olika områden i hjärnan.

Predikation
Kartan kommer också att kunna användas till predikation om vilka barn som är i riskzonen för olika svårigheter. För att kunna hjälpa barn behöver man hitta dem i tid, innan de har förlorat år av skolgång på grund av ouppmärksammade funktionshinder.

Intervention
Att identifiera barn i riskzonen är bara meningsfullt om det finns något sätt att hjälpa dem. För många svårigheter finns nu nya metoder. Framför allt när det gäller att träna arbetsminnet.

Skulpterandet
Hjärnan skapas genom decennier av växande och ansande. Barnets och tonåringens hjärna är inte en miniatyrvariant av den vuxna hjärnan och befinner sig i ett stadium av helt egna förutsättningar. Och är självklart då påverkbar.

Formbarhet
Det faktum att hjärnforskningen har visat hur formbar hjärnan är spelar en mycket stor roll. Det innebär inspiration och förhoppningar om att svårigheter kan kompenseras.

I framtiden
Jag välkomnar Klingbergs vidgade synsätt gällande lärande. Om vi lyckas att smälta samman forskningsfälten experimentell psykologi, kognitiv neurovetenskap, pedagogik och informationsteknologi kommer dessa att vara grunden för det framtidens lärande, som bara kommer att hittas via vetenskapliga metoder. Politikers och medias kunskapssyn baserad på anekdotisk evidens är en återvändsgränd.

Jag samtycker också med författaren när han hävdar att anpassning av undervisning efter individer inte bara betyder att i tid hitta och hjälpa barn som har svårigheter. Det handlar också om att ge resurser och rätt verktyg till de elever som har goda förutsättningar men som behöver extra stimulans så att de kan utveckla sin fulla potential.
Att skapa goda förutsättningar till dessa resurser är politikernas uppgift. Lämna över resten till pedagoger och forskare.