Ben Nevis

En av de aktiviteter som var helt överenskommen på denna resa var bestigningen av Ben Nevis, Storbritanniens högsta berg, 1344 meter över havet. Jag var väl litet tveksam rörande min fysiska status när det gällde en sådan klättring, eftersom campingen nedanför i stort sett ligger vid havsnivån och de ett tusen trehundra fyrtiofyra metrarna upp i luften är så många effektiva metrar. Ingen basstation halvvägs upp här inte. Min sherpa fru T däremot hade jag inga betänkligheter om.

När vi kom till campingen fick vi reda på att klättringen, om man gnider på skulle ta åtta timmar. Fem upp och tre ner. Det kändes overkligt och skrämmande att vi skulle vara ute och gå i åtta timmar.

Man såg Ben Nevis topp ifrån husbilen och sikten var bra bortsett från en molnhätta på bergets topp. Sherpan fruT gjorde i ordning två mackor och en del vätska, lade i regnrockar och en del annat i ryggsäcken och hängde den på ”Hillarys” rygg.

Redan i de första backarna förstod vi att dagen skulle bli lång och krävande. Stigen bestod av trappor av ganska stora stenar. Ibland jämnt utlagda, ibland fick man skutta till rejält. Vi hade folk omkring oss hela tiden, en del på väg upp och del på väg ner. Vi startade kl 11 så vandrarna som vi mötte i början och som redan hade varit uppe på toppen måste ha startat i gryningen.

I början stannade vi upp och beundrade utsikten var hundrade meter, men förstod ganska snart att man måste ligga i för att komma upp inom de planerade fem timmarna.

Efter en relativt lätt sträcka tvärs över berget, började bestigningen på allvar. Vi hade ett femtontal zick-zacksvängar framför oss som alla pekade rätt upp i himlen. Underlaget bestod både av stora stenbumlingar och små grusliknande sådana som man halkade till på då och då. Samtidigt blev vädret sämre och sämre. Regnet kom uppe i molnet och sikten var bara ett tjugotal meter. Det innebar att vi inte hade en aning om var toppen var. För varje sväng på stigen hoppades vi att prövningen skulle vara slut. Men nej! Ytterligare hundra meter rakt upp till nästa sväng och så höll det på.

Plötsligt började jag att må illa. Sherpan fru T lade mig ner vid ett rösa och halade fram medhavd matsäck och vatten. Efter några minuters ätande och drickande började det kännas bättre och vi återtog klättringen. Sherpan först, ”Hillary” efter.

Prövningen var dock inte slut. Plötsligt dök snön upp som vi måste halka oss över. Sherpan fru T blev ordentligt blöt om fötterna och började frysa om dessa. Vi träffade två svenska kvinnor som upplyste oss om att det var tio minuters vandring kvar och förtröstansfullt kämpade vi oss vidare och såg plötsligt det stora röset som bevisade av vi var framme. "Hillary" och sherpan fru T klättrade upp på röset för fotografering. Att stanna kvar och triumfera någon längre tid var inte att tänka på. Det blåste riktigt tufft och temperaturen låg säkert bara på några grader över noll. Vi hade gått upp på fyra timmar.

Jag hade väl en tanke på att nedfarten skulle bli lättare. Men oj, vad jag bedrog mig. Andra muskler behövdes för att spjärna emot nerför berget. Det innebar att efter någon timme nerför så var benen helt slut. Jag försökte sätta mig och vila ibland men då fick jag sendrag på de mest osannolika ställen, så det var bara att halka på efter sherpan fru T.

Efter sju och en halv timmes vandring anlände vi till campingen. Duschen, maten och ölen smakade som aldrig förr! När vi satt där och åt sa fru T att det här var den bästa dagen på semestern. Jag tog en sipp på ölen och var benägen att hålla med .

Jag försökte få fru T att förstå hur mina ben kändes i slutet på vandringen. ”Skaffa en höjdhoppställning, sätt upp ribban på tjugo centimeter…….och jag skulle riva!”

Jag tror kanske att jag skulle klara fyrtio centimeter, med risk då för höftledsluxation. Det fanns en kort stund då och då under vandringen när jag funderade lite på att vända. Men så tänkte jag på hur det skulle kännas i efterhand. Det skulle verkligen inte kännas bra i sinnet. Nej jag skulle rent av skämmas, så det fanns inget val. Jag förstod ju att vi inte skulle dö, och det som inte dödar härdar, eller hur? Fast en stund ovanför snögränsen var jag faktiskt lite oroad för att förfrysa fötterna. Jag var genomblöt och gick i hikingsandaler . Nu är jag stolt!

Fru T.