1-1 igen!

I dag var det styrgrupp för 1-1-projektet på Österfärnebo skola F-9 och SMSP på gymnasiet. Ett utvärderingsdokument från magistranden på grundskolan hade skickats till mötet. Det var både intressant och positiv läsning.

Österfärnebo skola
Inledningsvis skriver hon att det har gått tre månader sedan 1-1-projektet startades på Österfärnebo skola och redan nu har man konstaterat att det skulle vara svårt att vara utan datorerna som inlemmats som ett naturligt arbetsredskap. På många plan har skolan blivit bättre.

Det har blivit lugnare på lektioner och i korridorer och i och med det lättare att arbeta för eleverna. FirstClass (skolportalen) nyttjas till 100 %. Man har gjort lyckade implementeringar av de alternativa lärverktygen Vital, Stava Rex och Spell Right, som beskrivs som fantastiska hjälpmedel! Fördjupningsarbetena har blivit bättre. Eleverna är stolta över vad de producerar.

Men det finns förbättringsområden också, som man tror att en gemensam lärandeplattform kan hjälpa till att lösa.

De barn som har strukturella svårigheter behöver hjälp med ett anpassat utbud på sin dator. Att spara externt betyder att man måste kunna behärska att göra ett antal moment i en viss ordningsföljd. Allt som oftast händer det något på vägen och man måste backa ett steg för att kunna gå vidare. De flesta ger dessa kommandon till datorn utan att reflektera över hur många moment man utför. Har man svårigheter att själv strukturera blir det övermäktigt. Detta tar mycket kraft av de här barnens energi. Magistrandens text

SMSP på gymnasiet
Magistranden på gymnasiet beskrev ett väl fungerande 1-1-projekt på SMSP. En klar fördel är att man vet att eleverna alltid har tillgång till en dator. Man slipper ett evigt jagande efter datorerna vilket var vanlig vardagsstress före 1-1. När eleverna har fri tillgång till nätet utvecklas informationskompetensen och man blir mera källkritiska eftersom man har tid att vara det. Vem lägger tid på källkritik om man vet att man bara har datorn i 20-30 minuter?

Att man använder två "konkurrerande" lärplattformar, iGoogle och FirstClass upplevs ibland som problematiskt.

De sociala medierna fungerar som ett vägskäl i pedagogiken. Antingen tillåts dessa, eller så börjar man som lärare en hopplös kamp att ha koll på vilka sidor alla elever har framme. Den kampen vinner aldrig läraren och därför har de sociala medierna på SMSP släppts snudd på helt fritt. Användandet av dessa upplevs nu så intressant av gymnasiets magistrand att det är just detta som blir hans forskningssyfte.
En intressant match är traditionella genomgångar vs. sociala medier på nätet. Kan dessa företeelser någonsin lira ihop?

Till sist, ett kort utdrag ur en intervju (i samarbete med Högskolan Dalarna) som gjordes 12 mars på Österfärnebo skola med några elever.
Är det något annat ni tänkt på med datorerna, det sista ni vill säga till oss, något som vi har glömt att fråga?
-Det är ett väldigt bra projekt.
-Fler borde tillgång till det. Man borde satsa på det för fler skolor.
-Det är väldigt bra.
-Det har varit så att det har varit lite av en dröm förut, men nu har vi det.
-Och nu är det bara bra.
-Sen första dagen har man haft i huvet, tänk om vi får dom och när vi får dom.
-Nu har vi dom.

Nu kommer det antagligen fler som vill intervjua er, hur ställer ni er till det?
-Det är det verkligen värt efter det vi fått.
-Ja då kan vi visa att det funkar så kan andra få det också.
-Jag tycker det är bra jag att vi får visa att det funkar.

På eftermiddagen informerades Kunskapsnämnden om arbetet i projektet och de flesta verkade mer än nöjda!

Bicycle race

I vårt vardagsrum hänger en tavla, som många besökare har stått framför en stund och funderat över vad den egentligen föreställer. Så här ser den ut:

Javisst, det är ett cykellopp och dom fläskar på åt höger. Många är dom och det känns svettigt och varmt.

Hur är det då i verkligheten? Ja, är man med i Skandisloppet, som gick av stapeln för etthundraandra året i oavbruten följd var det definitivt annorlunda. Det var kallt och det var blåsigt och man cyklade 19 mil på Uppsalas gator med start och mål nedanför slottet åt Botaniska trädgårdens håll.

Så här såg det ut in real life:

Oj, vad de över ett hundra deltagarna gnodde på. En dansk gnodde på bäst. Philip Nielsen, 22 slog fem andra i en klungspurt. Efter 19 mil i kyla, blåst, något regn och allmänt rusk. Inte undra på att han huttrade så att han hoppade minuterna efter målgång. Vi som var i Uppsala på utflykt i motorhemmet hade också cyklar med och och matsäck :-)

Det blev väl fyra kilometer cykling för oss, men så har vi ju inte lika många växlar heller!

Valborg och födelsedag

Engesberg blev min barndoms bad eftersom jag bodde i Gävle under den tiden. En gång i veckan under sommarlovet transporterade Konsumbussarna oss rännstensungar ut till Engesberg för att bada och äta den matsäck som våra mammor hade gjort i ordning. Läsk, mackor med saltkött och en godisbit fanns i den omsorgsfullt packade lilla väskan. Så var det i alla fall i min eftersom mamma Margot var pedant och alltid ville mig väl.

Lasse, Bosse, Tommy, Sture, Anders, Pär, Tord och Bertil var med. Namnen skvallrar om att detta var i slutet av 50-talet. Alla hade vi snagg och kommer förmodligen ihåg den mytomspunna och farliga getingsommaren. En öppnad läsk måste placeras en bit ifrån badfiltarna för att lura iväg de små randiga marodörerna. Man kunde ju dö enligt våra mammor. Året var 1959, samma år som Ingemar Johansson blev världsmästare. Jag var tolv år.

Femtioett år senare var jag på plats igen och firade Valborg och övernattade i motorhemmet tillsammans med fru och barnbarn, Lasse 10 år och Bosse 7 år. Näe, så heter dom ju inte nu för tiden. Gabriel och Noel är litet mer tidstypiskt men åldrarna och nyfikenheten förändras inte.

Badplatsen såg en aning sliten ut. Det kändes också som om nivån på vattnet var något lägre än den som jag kommer ihåg. Kunde det möjligtvis vara landhöjningen som så konkret gav sig till känna? Den som man både läst och undervisat om i skolan och som man aldrig riktigt trott att man skulle få se eftersom den handlar om halvannan meter på hundra år? Börjar man bli så gammal så att landhöjningen är en realitet?

Fascinerande och en aning skrämmande.

Två dagar senare fyllde jag sextiotre år. Tanken blev då ännu mera påtaglig att jag är ytterligare ett år närmare de hundra som utgör måttstocken för landhöjningen i Sverige. Plötsligt kändes det som om man var en del av hela evolutionshistorien med istider, fimbulvintrar och allt annat som man egentligen inte mår så bra av att fundera över när man ofrivilligt går på hundvakten någon natt då och då.

Men sedan kom hela gänget barnbarn och drack läsk, åt tårta och lekte kurragömma med sådan glädje att alla tankar på istid, fimbulvinter och landhöjning snabbt blåste bort.

When I get older losing my hair many years from now
will you still be sending me a valentine
birthday greeting, bottle of wine
If I'd been out till quarter to three would you lock the door
Will you still need me
Will you still feed me
When I'm sixty-four

Nästa år alltså…..

Matte på Youtube

Jag läste en artikel i Arbetarbladet 23/4 om en lärare på Polhemsskolan i Gävle som har startat en egen matematikkanal på Youtube där han lär ut moment från gymnasiets A- till E-kurs. Klippen har blivit väldigt uppskattade av långt fler än bara hans egna elever.

Tänk, ett nytt pedagogiskt sätt att se på matematik, värt en artikel i båda lokaltidningarna. Nu börjar det hända något i detta pedagogiskt slumrande krisämne.

Tittar man på tillvägagångssättet i dessa klipp upptäcker man en tavla, en penna och en lärare. Läraren skriver och berättar framför ”svarta tavlan”. Ibland handlar det om faktorisering och ibland om derivering, ibland om primtal eller sannolikhet. Pedagogiken är varje gång densamma. Läraren är alltid klar och tydlig och förklarar bra. Pennan slinker flinkt och vant över whiteboarden.

Vad är det nya i detta? Ja, inte är det sättet att ”lära ut”. Det användes redan när svensk folkskola tog sina första stapplande steg i mitten på 1800-talet. Folkskolläraren (sändaren) överförde sina kunskaper till eleven (mottagaren) ofta med hjälp av svarta tavlan och vita kritan.

Ändå upplevs Mikael Bondestams idé som en pedagogisk revolution. Eleverna som besöker Youtube är euforiska :

• ”Tror inte du förstår hur GLAAAAD jag är att jag hittade denna sida!!!!! Wohoooo!!! Förstår så mkt bättre nu!”
• ”Du är bäst bonden! Har svårt med matten, men tack vare alla dessa filmer förstår jag mycket bättre!”
• ”Tack för filmerna! De hjälper verkligen. :)”
• ”Tack för alla filmer du lägger upp. Jättebra för mej som distanselev!”
• ”Grym sida! Tack för all hjälp.”
• ”Kan inte du vara min lärare? Man fattar ju direkt.” (Artikeln)

Det verkar handla om ett uppdämt ”jag vill förstå”-behov som får sin tillfredsställelse på detta sätt.

För Bondestam började det med att en inköpt lax skulle tillagas. För att få reda på hur den skulle fileas sökte han på Youtube och där fanns exakta instruktioner.

Sagt och gjort, hittills har han gjort 99 filmklipp som är komprimerade lektioner som kan nås asynkront på nätet, tids- och rumsoberoende. Det innebär att man kan titta på klippen hur många gånger som helst. Repetition är kunskapen moder? Näe, jag tror inte att det är den gamla repetitiva pedagogiken som det här handlar om. Eleverna uttrycker något annat i kommentarerna här ovan. Man pratar om att förstå och fatta och då är Bondestam på rätt spår i sin webbtjänst. Nyckeln till framgång är självklart den utökade tillgängligheten.

- Man kan sitta hemma framför datorn i en avslappnad miljö en söndag kväll eller när det passar, eller ta fram mobiltelefonen när man väntar på bussen. Alla ska kunna känna att de hinner med matten. Det är målet. (Artikeln)

Men visst är det märkligt att skolan med allt sitt pedagogiska kunnande och tankar om metoder alltid är hopplöst efter det övriga samhället. Som gitarrist har jag i mängder under flera år kunnat nyttja liknande tjänster på Youtube?!

Vaffö gör skolan på detta viset?
Alltså inte hänger med….?

Shangri La

När vi turnerar i husbilen har vi för vana att göra något som bygden vi besöker har att erbjuda. Det går för det mesta till på det här sättet. Fru T skannar över nätet och kommer med förslag på aktiviteter. Ofta är vi överens och inom tio minuter har biljetter inskaffats via Internet (om sådana behövs).

Sagt och gjort även denna helg. Falun och Lugnet var beslutat. Aktiviteten blev Kårspexet Shangri La eller när lösningen till problemet är källan.

KTH:s Kårspexet har sedan 1865 och minst en gång per år sedan 1977 bjudit in till denna typ av äventyr.

Kan väl erkänna att förväntningarna inte var särskilt höga. Man hade väl en aning om hur spex i studentikos miljö brukar vara, lite introvert och en aning omoget i sin briljans. Men vad vi bedrog oss!

Briljant var det, men inte på ovan nämnda sätt. Tre timmars äventyr kändes som en halvtimme. En sjuttonmannaorkester spelade så svetten lackade i orkesterdiket. Dansnumren kändes professionella och skådespelarna sjöng som attan. Tenzin, Dalai Lama, Hedda, Stacy, Richard och Tara finns fortfarande kvar på näthinnan några dagar efter det härliga spektaklet.

Under de tre timmarna förvandlas paradiset Shangri La med sitt livgivande vatten, bowling med bergsgetter och sten, sax & påse [där alla (ingen) vinner] till ett Amerika i miniatyr. Brottslighet, korruption och åsiktsförföljelse iscensätts av den elaka Stacy med Dalai Lamas hjälp. Guden som till slut avslöjar att han egentligen är polarforskare Andrée från Gränna, som hamnat snett på sin ballongexpedition till Nordpolen.

Nåväl, allting slutar väl. De goda på scenen avgår med segern! Och dom var många. Ensemblen bestod av ett åttiotal personer. Bara det!

Som publik vid ett kårspex kan man påverka. Om man ropar Omstart måste ensemblen köra om den senaste scenen ännu en gång men med viss variation! Vid ett tillfälle under sista akten skreks det Omstart nio gånger. Jo visst, nio variationer på den aktuella A cappella-sången blev det. Imponerande!

Betyg, då?

5 omstart av 5 möjliga!

Små underlättningar

Våren står för dörren. I dag var det riktigt soligt och varmt här i Norrlands södraste delar. Vad det underlättar!

Apropå att underlätta. De senaste dagarna har jag förundrats över hur lätta vissa saker har blivit. Ta det här att ställa på husbilen igen inför sommaren. In på aktuell internetsida. Logga in med e-legitimation. Aktuellt bilnummer dyker upp. Vill du ställa på bilen? Ja! När då? 31 mars. Godkänn! Så var det klart :-)

Fick tillbaka på skatten. Det vill man ju gärna godkänna. In på Skatteverket med e-legitimation. Fram till uppgifterna för självdeklaration. Godkänna? Ja! Klart :-) Man får pengarna snabbare!

Ja, så var det ju det här med besiktning av husbilen. Före 1 juli måste den göras. Hög tid att fixa så att man inte står med skägget i brevlådan när avresedatumet för semesterresan är satt till 21 juni. Ut på Internet och bilbesiktningen. Bilnumret och sista siffrorna i personnumret. Välj station och vecka. Klicka på en ledig tid. Klart!
Skriv in tid och datum i mobilens kalender. Synka till den personliga kalendern på datorn eller tvärtom. Kryssa i påminn mig 30 min före aktuell tid. Klart!

Att byta till sommardäck! Konvalescens med ryggproblem i fjorton dar? Icke om man har sommardäcken på en däckfirma som byter däcken på en kvart och tar vinterdäcken kvar på rengöring och förvaring till hösten.

Sist men inte minst! Lamporna i strålkastarna på bilen slocknar och ångesten griper in. Nu ska man bryta av sig fingrarna igen stående svärande med kroppen krökt som en parabel i en halvtimme, minst! Det sista mandomsprovet!
Tills jag upptäckte att Thunbergs Bil byter tre lampor till en arbetskostnad av 50 kronor :-)

Är jag lat eller smart? Bortskämd månne!

Värsta vårtecknet

I går hämtade vi hem Dethleffsen från Kilafors, där den stått i fem månader och socialiserat med andra husbilar, husvagnar och båtar. 5 plusgrader har det varit i det stora garaget hela vintern. Största hotet har väl varit snön och rasrisken, men hyresvärden Anders har varit uppe på taket och skottat så den risken eliminerades.

Vilken känsla det var att köra de tio milen till Sandviken och placera husbilen på parkeringen för att invänta årets första tur.

Och den blev av i dag under påskhelgen, precis som förra året. Och precis som förra året har kosan styrts till Moraparken och campingen där.

Nuläget är följande. Hyfsat torr plats vid Österdalälvens brink. En kortare skidtur i benen. Tre kilometer i plusgradiga skidspår. Gott om snö. Sol bryter igen molntäcket då och då. Färskpotatisen puttrar på spisen Sillen och nubben, Hallands Fläder väntar. Truman pyser i bakgrunden.

Just nu kom fru T in med nyavklipsat påskris. På med påskdunet och påskäggen! Fram med värmeljusen!

Här kan man vara länge :-)

Bloggaren tar sats!