Heavy rain

Med de allestädes närvarande skogsduvorna brunstigt brölande i skogsbrynet lämnade vi Formby med riktning mot Bath. På vägen ut till motorvägarna tog vi en tur förbi Liverpools och Evertons hemmaarenor, Anfield Road och Godisson Park. De låg ganska nära varandra i vanliga bostadskvarter. Kändes litet märkligt.

Resan till Bath var som en enda lång resa i en biltvättomat utan lödder. Heavy rain var ett understatement. På radion hörde vi intervjuer med folk som var strandsatta p.g.a. stigande vattenflöden i vattendrag. Det vanligaste ordet på BBC denna dag var FLOOD!

Nåväl, vi tog oss helskinnade och torrskodda till Bath och trodde väl att det skulle vimla av campingar i området, vilket det inte gjorde. Efter lite irrande på måfå upp och ner i det väldigt kuperade Baths närområde fick fru T (som vanligt) napp på Internet.

Ett nytt irrande tog vid och när vi hade tappat tron på att campingen skulle dyka upp (det finns nämligen inga skyltar till campingarna och inga nummer på gatuadressen, bara postkoder till området på gatan) så dök den upp som ett mirakel (kändes det då). Det fina var också att Marine and Caravan Park bara ligger några kilometer från centrum och vid en Park and Ride.

Receptionen visade sig vara stängd, men det fanns ett ”sinnrikt” system som beskrev hur vi skulle kunna lista ut vilka platser som var lediga genom att kolla de kuvert som fanns utlagda till bokade platser och titta på de platser som det redan stod ekipage på. Just som vi tänkte ta itu med den uppgiften släntrade en rastafari-man fram ur regnskyarna. Först verkade det som om han inte ens kunde engelska, men sedan blev det full fart. Han hade t.o.m. nyckel in till receptionen och listade snabbt ut att plats 64 skulle fungera för oss.

Det kändes riktigt bra att det löste sig igen! Det är nämligen jättesvårt att hitta någon plats att fricampa på i England. Varför kan engelsmän inte hänga med det senaste som hela Europa har anammat, koordinater!??

På kvällen blev det filmtajm (romantisk filmbagatell om Paris) och tidigt sänggående! Utanför pinkade det på obönhörligt! I morgon besöks Bath.

Liverpool

När vi vaknade såg det fint ut på väderfronten men vi vågade inte riktigt tro att det skulle förbli så. Vi tog en chans och släpade inte med oss regnställ eller paraplyer. Som damen i receptionen lovat så var det en kort cykeltur till stationen i byn och ett tåg rullade in nästan på en gång.


Efter tjugofem minuter var vi inne i centrala stan och eftersom vi var nära Mathew Street så började vi med lite Beatlesnostalgi. På våra fortfarande träningsvärkande ben gick vi trapporna ner till Cavern Club, ”where it all started”. Det var verkligen roligt att se och det gick faktiskt att föreställa sig hur det sett ut när grabbarna spelade där framme på den lilla scenen.

Sen gick vi gatan ner och fotade lite olika minnesmärken och traskade vidare till hamnområdet som ståtar med ”The Three Graces”. Det är tre berömda byggnader som tillsammans bildar Liverpool skyline. En av dem är Liver Building med The Liver Birds som tronar högst upp. Vi beslutade oss för att försöka hitta några skarvar till fågelsamlingen som ett minne från staden.

Från Pier Head gav vi oss ut på en timmeslång tur på floden Mersey. Det blev toppen både med tanke på sightseeing och väder. Intressant information och sol och värme. Tillbaka i hamnen var det nära till området Albert Dock som de har rustat upp de senaste åren till ett fint område med restauranger och museer. Vi pausade för lunch på ett ställe som heter Pan-Am. Alldeles intill ligger museet The Beatles story men det hoppade vi över. Vi tyckte att vi redan kunde och visste det vi ville kunna och veta om Beatlarna.


Jag tänkte sen att en tur i Europas största shoppingområde ”The One” kunde vara skoj men det är det inte. Det var alldeles för stort och jag blev bara snurrig i huvudet. Sen hörde det till saken att jag helst vill gå omkring ensam för att inte känna mig stressad. Så jag väljer att shoppa senare under turen när jag kan parkera H i en pub eller på en parkbänk.


Liverpool har två katedraler som sägs vara märkvärdiga, så vi gav oss iväg för att titta på dem istället. Den första är världens största anglikanska kyrka och den var helt klart pampig. Inte särskilt gammal men ändå i äldre stil eftersom två världskrig kom emellan och stoppade bygget. Modernt är det i alla fall med tanke på annat. De har restaurang inne i kyrkan! Det finns också en del modernare konst som bröt av mot det sakrala. I kyrkans shop hittade vi också våra skarvar. En stor och en liten som sig bör.


En liten promenad bort ligger den relativt nya (1967) katolska katedralen. Den är cirkelformad och kröns av en 88 meter hög törnekrona. Insidan har ett blåaktigt sken genom de målade fönstren. Mycket annorlunda för att vara en katolsk byggnad.


När klockan var sex drog vi oss tillbaka till Moorfields station för hemfärd. Vi är mycket nöjda med vår dag i Liverpool och det gjorde säkert sitt till att solen sken på oss hela tiden. Ska det äntligen bli sommar?


Fru T.

Jakten på övernattning i Liverpool

För att få se litet mera av Lake District åkte vi västerut mot Keswick och tog av strax före i riktning mot Gresmere, Ambleside och Windermere i nämnd ordning. Området är spektakulärt. Allt finns där. Krokiga byvägar, långsträckta sjöar och häftiga berg, allt i en salig blandning och inom ett relativt litet område. Allt i sten är välbyggt, murar som hela hus. Bakom varje häck lurar en stenmur, så det går inte att gena i svängarna. Det var mycket turister där redan nu, kan tänka hur det blir när den riktiga semestern börjar.

Sedan startade jakten på övernattning i Liverpool.

Det gick inget bra eftersom de campingar som vi kollat in inte var campingar. Vi befann oss på Mercyside efter färd under tunneln. (Det var billigt, 2-3 pund bara). Det började bli kväll och goda råd var dyra, eftersom fru T:s iPhone inte hittade något Internet heller.

Vi hamnade till slut på en Park and Ride och plötsligt släppte allt. Efter omstart av iPhonen kom fru T ut på nätet och hittade en camping två mil norr om Liverpool i Formby. För säkerhets skull ringde hon och frågade om campingen var en camping och om vi i så fall fick plats där. Jakande svar på båda frågorna från den goda fén i receptionen, som lovade att öppna grinden för oss när vi skulle anlända en timme senare.

Sagt och gjort, allt funkade! I morgon sätter vi oss på tåget från Formby och åker in till Liverpool för en heldag i Beatles tecken. Tågen går med en kvarts mellanrum. Lovely!

Campingen heter Formby Point Caravan Park och ligger fem hundra meter från sanddynerna och den magnifika sandstranden mot Liverpool Bay och Irish Sea. Vi hann med en promenad dit ut. Det var kraftig ebb och tittade vi söderut såg vi Liverpools skyline i horisonten.

Det är kul att vara på semester!

Transportdag till Lake District

Ja, vi tog oss upp trots TRÄNINGSVÄRKEN, köpte en karta över Ben Nevis-området som vi ska sätta på någon vägg hemma och rullade söderut.

Först blev det en härlig tur längs Loch Linneh och en grandios sådan genom bergsområdet Glen Coe. Vi hade inga tankar på att stanna och klättra upp i något av dem. Det som slog oss var att det var tomt på befolkning under de 5-6 milen i bergsområdet.

Sedan passerade vi det populära Loch Lommond-området. En vacker sjö, som jag inte kunde njuta av eftersom vägen i norra delen av sjön var helt galet krokig och smal. Det var ytterst nära att backspegeln på högra sidan hade rykt all väg. Körde man sakta där? Näe!!

När vi såg hur stort och kaotiskt Glasgow verkade tog vi det gemensamma beslutet att bara glida igenom Skottlands största stad via motorvägen mot Lake District.

Vi hade gps:n på en camping i norra änden av distriktet, men missade den och hamnade på ett märkligt ställe som fru T nu ska beskriva.
I dag blir det Liverpool, yeah, yeah, yeah.

Hoahahaha…

Ja det är bara att skratta åt eländet. Idag gjorde det ännu ondare att kliva ut ur husbilen. Jag tror att det är det här rörelsemönstret jag kommer att ha när jag är nittiotre. Så det satt riktigt bra med en transportdag igår.Campingen (eller Holiday Park som det heter) som vi är på nu är den största jag nånsin sett. Jag vet inte hur många villavagnar det står här men det är många hundra och de är privatägda. Platserna för ”resande” är bara tjugofem. Det är dyrt, för det är högsäsong, som campingvärdinnan sa. Men här är nästan heldött för de har ju inte semester än! I England finns det väldigt mycket regler kring de mest underliga ting men detta ställe slår allt. Här får inte barnen synas eller höras, de får inte vara utan vuxnas tillsyn i lekparker eller på toaletter. Helst ska man låta bli att cykla och man får bara gå med sin hund på ”the dogwalk” (jag undrar hur de kommer dit!). Bilen får bara framföras i 3 km/h! Bollar och frisbees är totalförbjudna. Med tanke på att det inte ens finns någon strand här så kan jag inte förstå varför de väljer att bo här. Desperata att komma bort från stan?

Nu ska jag försöka ställa mig upp och göra morgonbestyren. Ajajaj. Sen blir det skönt att sitta några timmar igen genom Lake District och ner till Liverpool. Tänk om man skulle ta sig en svängom på nåt trendigt disco där ikväll? Hoahahaha…


Fru T.

Ben Nevis

En av de aktiviteter som var helt överenskommen på denna resa var bestigningen av Ben Nevis, Storbritanniens högsta berg, 1344 meter över havet. Jag var väl litet tveksam rörande min fysiska status när det gällde en sådan klättring, eftersom campingen nedanför i stort sett ligger vid havsnivån och de ett tusen trehundra fyrtiofyra metrarna upp i luften är så många effektiva metrar. Ingen basstation halvvägs upp här inte. Min sherpa fru T däremot hade jag inga betänkligheter om.

När vi kom till campingen fick vi reda på att klättringen, om man gnider på skulle ta åtta timmar. Fem upp och tre ner. Det kändes overkligt och skrämmande att vi skulle vara ute och gå i åtta timmar.

Man såg Ben Nevis topp ifrån husbilen och sikten var bra bortsett från en molnhätta på bergets topp. Sherpan fruT gjorde i ordning två mackor och en del vätska, lade i regnrockar och en del annat i ryggsäcken och hängde den på ”Hillarys” rygg.

Redan i de första backarna förstod vi att dagen skulle bli lång och krävande. Stigen bestod av trappor av ganska stora stenar. Ibland jämnt utlagda, ibland fick man skutta till rejält. Vi hade folk omkring oss hela tiden, en del på väg upp och del på väg ner. Vi startade kl 11 så vandrarna som vi mötte i början och som redan hade varit uppe på toppen måste ha startat i gryningen.

I början stannade vi upp och beundrade utsikten var hundrade meter, men förstod ganska snart att man måste ligga i för att komma upp inom de planerade fem timmarna.

Efter en relativt lätt sträcka tvärs över berget, började bestigningen på allvar. Vi hade ett femtontal zick-zacksvängar framför oss som alla pekade rätt upp i himlen. Underlaget bestod både av stora stenbumlingar och små grusliknande sådana som man halkade till på då och då. Samtidigt blev vädret sämre och sämre. Regnet kom uppe i molnet och sikten var bara ett tjugotal meter. Det innebar att vi inte hade en aning om var toppen var. För varje sväng på stigen hoppades vi att prövningen skulle vara slut. Men nej! Ytterligare hundra meter rakt upp till nästa sväng och så höll det på.

Plötsligt började jag att må illa. Sherpan fru T lade mig ner vid ett rösa och halade fram medhavd matsäck och vatten. Efter några minuters ätande och drickande började det kännas bättre och vi återtog klättringen. Sherpan först, ”Hillary” efter.

Prövningen var dock inte slut. Plötsligt dök snön upp som vi måste halka oss över. Sherpan fru T blev ordentligt blöt om fötterna och började frysa om dessa. Vi träffade två svenska kvinnor som upplyste oss om att det var tio minuters vandring kvar och förtröstansfullt kämpade vi oss vidare och såg plötsligt det stora röset som bevisade av vi var framme. "Hillary" och sherpan fru T klättrade upp på röset för fotografering. Att stanna kvar och triumfera någon längre tid var inte att tänka på. Det blåste riktigt tufft och temperaturen låg säkert bara på några grader över noll. Vi hade gått upp på fyra timmar.

Jag hade väl en tanke på att nedfarten skulle bli lättare. Men oj, vad jag bedrog mig. Andra muskler behövdes för att spjärna emot nerför berget. Det innebar att efter någon timme nerför så var benen helt slut. Jag försökte sätta mig och vila ibland men då fick jag sendrag på de mest osannolika ställen, så det var bara att halka på efter sherpan fru T.

Efter sju och en halv timmes vandring anlände vi till campingen. Duschen, maten och ölen smakade som aldrig förr! När vi satt där och åt sa fru T att det här var den bästa dagen på semestern. Jag tog en sipp på ölen och var benägen att hålla med .

Jag försökte få fru T att förstå hur mina ben kändes i slutet på vandringen. ”Skaffa en höjdhoppställning, sätt upp ribban på tjugo centimeter…….och jag skulle riva!”

Jag tror kanske att jag skulle klara fyrtio centimeter, med risk då för höftledsluxation. Det fanns en kort stund då och då under vandringen när jag funderade lite på att vända. Men så tänkte jag på hur det skulle kännas i efterhand. Det skulle verkligen inte kännas bra i sinnet. Nej jag skulle rent av skämmas, så det fanns inget val. Jag förstod ju att vi inte skulle dö, och det som inte dödar härdar, eller hur? Fast en stund ovanför snögränsen var jag faktiskt lite oroad för att förfrysa fötterna. Jag var genomblöt och gick i hikingsandaler . Nu är jag stolt!

Fru T.

Skye

Det var jätteblött när vi vaknade men inga riktiga regndroppar. Min förklaring var att det var tung dimma från Moray Firth som lade sig som ett vadmalstäcke över oss. Fru T var tveksam.

Innan vi åkte från den ruffiga campingen tömde vi gråvattnet och skaffade oss nytt dricksvatten.

Sedan följde en trevlig tur längs Loch Ness, sjön som borde kunna leva ett eget liv utan den ohängda Nessie, som ju alla vet är uppdiktad. Vi passerade bl.a. Urquhart Castle. Allt ska de ha betalt för men tji fick dom!

I slutet av sjön tog vi av mot Skye vid Skye. Sträckan fram till Skye var en angenäm överraskning. Bergig och mitt i härligheten dök en långsträckt vattenreservoar upp som Scottish Hydro använder till…..något? På vägen ner till Skye såg vi flera fina ställplatser, som vi beslutade oss för att återkomma till efter Skye-besöket.

Skye var så hübsch, awsome som ryktet gör gällande. Vägen från Portree upp till Staffin kantades av storslagna scenerier. Vi stannade titt som tätt, gick ur, klättrade en bit och fotade.

Sedan höll vi på att göra en tabbe norr om Staffin, ta bergvägen över till Uig! Som tur var bangade jag ur när jag såg att vägen var enfilig i 17 km med 20 % lutning på sina håll. Resan runt den nordliga udden gick inte av för hackor den heller, enfilig och högt, högt över innanhavet The Minch.

Efter zick- zackandet i norr vände vi kosan mot Talisker på västkusten och dess destilleri. Vi tog bilder av exteriören, som säkert kommer att göra whiskeyälskare gröna av avund. Köpte även några 10-årigar till mina svärsöner.

Avslutade sedan trettiofem mils körande med återkomst till vattenreservoaren i bergen, som fru T säkert vill berätta mera om :-)

Vill och vill! Nu kommer de där kraven igen på att jag ska skriva nån liten avslutningskläm! Jag har faktiskt ett annat ställe att skriva på också än denna blogg. Det är en personlig resedagbok som jag har fört varje år sen långt tillbaka. Det började som ett sätt att hålla koll på resekassan men har utvecklats till relativt fylliga skildringar av vad vi gör och upplever. Tillsammans med bloggen är det lätt för oss att gå tillbaka och kontrollera fakta när våra minnen inte stämmer överens, och det händer då och då. Åter till reservoaren. Jag bara tror att det är en reservoar (den heter för övrigt Loch Cluanie), för det ser ut som en reservoar och jag vill att nån ska berätta om det är en reservoar. Med den mycket viktiga frågan säger jag god natt.


Fru T.

Inverness

Målet för dagen var Inverness, de skotska högländernas huvudstad och den planerat nordligaste punkten under vårt storbritannienäventyr.

Först åkte vi de fyra milen västerut till Falkirk och deras roterande sluss som sammanbinder Edinburghs och Glasgows kanaler. En fantastisk manick som tar relativt stora båtar som i ett skovelhjul och lyfter eller sänker dem ett tjugotal meter från den ena kanalen till den andra. Inte nöjespark precis, lyften går sakta men konstruktionen är imponerande.

Sedan åkte vi väg A9 via Sterling upp mot Inverness. En resa på ungefär tjugo mil. På vägen upp passerade vi en märklig by som heter Pitlochry. Av någon anledning har den blivit ett centrum för hela turistnäringen i Grampian Mountains. Förmodligen för att byn liksom ligger mitt i allting. Lika långt till alla intressanta platser och aktiviteter. Byn kryllar av hotell och människor.

Alldeles norr om Pitlochry blev vi sittande i en bilkö i en timme pga en bilolycka med flera bilar inblandade.

Grampian Mountains är härliga att åka igenom. Böljande och nästan utan vegetation. Det är ljung som har tagit över hela området verkar det. Vädret hjälpte också till för att förhöja upplevelsen. Sol nästan hela vägen.

Just när vi kom fram till Inverness tyckte vädergudarna att det räckte och släppte ner ett vanligt skottlandsregn på oss medan vi tankade och hittade en camping nästan mitt inne i staden. Den heter Bught Caravan Park och hade en campingvärd som kallade mig Sir hela tiden. Trevligt.

Efter god mat cyklade vi ner till city i Inverness. En tur som fru T ska skriva litet om, om hon orkar. Semestrande tar på krafterna.

Gokväll!

Det finns väl inte så mycket att säga om den turen. Inverness är en ganska liten stad men cykelvägen in gick utmed en vacker flod som heter Ness (nästan som Nessie då vet ni). Det märktes att det var lördag kväll eftersom många var på fyllan och raglade runt redan tidigt. De vet väl inte riktigt vad de ska hitta på innan den riktiga sommaren har gjort sitt intåg. Imorgon ska vi åka till ön Skye som sägs höra till de vackraste delarna av landet. Nu kallar sömnen.

Fru T.