Villfarelser

Jag har aldrig varit någon som har trott på anden i glaset, magiska stenar, astrologi, gastar i väggar, UFO:n, kvacksalveri, slagrutor, jordstrålning eller spåkärringar. Ingen kan komma på tanken att kalla mig kreationist. I kampen mellan mellan evolution och skapelse har jag inte svårt att välja sida. Att så många människor bejakar ”det okända” är för mig en gåta.

Därför är det riktigt roligt att läsa Vetenskap eller villfarelse, redigerad av Jesper Jerkert och Sven Ove Hansson. Genom utförda vetenskapliga experiment och förklaringar tar boken död på många av de myter och skrönor som ständigt snurrar runt. Många gånger är kvacksalvarna själva med i försöken för att en gång för alla visa att deras påståenden håller. Men oj vad de misslyckas! Inte bara en gång, utan gång efter gång efter gång....

Ta rutgängare som exempel. Det är dom som lovar att hitta vatten, metaller och olja och allt möjligt annat genom att gå med en pinne i händerna. En slagruta. Denna yrkesgrupp har under nittonhundratalet varit med om otaliga tester för att utröna om de förmågor de påstår sig besitta verkligen finns. Resultaten har varit snudd på komiskt nedslående.

En svensk undersökning genomfördes 1906. Några skulle peka ut nedgrävda vattenledningsrör i ett par stockholmsparker.
”Utslaget var öfvermåttan påfallande. I intet enda bland de hundra fallen öfverensstämde det funna läget af ledningsrören med det verkliga…” Övervakare kemisten Svante Arrhenius- Nobelpristagare 1903

Ett experiment med ”en av vår lands allra mest bekante rutgängare” utfördes av geologen B. Högbom på 1910-talet.
Resultatet var synnerligen negativt.

Internationella Föreningen för Slagruteforskning anställde experiment vid Pyrmont 1-3 juni 1921.
De fem rutgängarna var inte inbördes överens och ingen var heller sanningen på spåren.

Geologen Gunnar Ekström utförde kring 1930 experiment med fem kända svenska rutgängare.
Resultatet blev att ingen rutgängare var överens med någon annan, och att ingen var överens med sig själv på de platser som nyttjades två gånger.

En mycket ambitiös serie experiment utfördes på Nya Zeeland i slutet av 1940-talet. 75 rutgängare testades i en rad olika försök, som var anpassade efter varje rutgängares påstådda förmågor.
Resultatet blev att ingen enda rutgängare lyckades inom något område.

Hela 27 rutgängare testades på ett öppet fält i Maine i nordöstra USA.
Rutgängarna var inte inbördes överens och man kunde inte heller hitta någon som genomgående var nära de sanna värdena.

Norska armén ordnade ett slagruteexperiment 1987 för att testa personer begravda i snö.
Genomsnittsfelet för 24 slagrutemarkeringar var 19 meter och ingen kom närmare än 5 meter från målet. Det stod klart att slagrutan inte kunde användas för att finna personer i snö.

Stackars rutgängare! Känner ni er mobbade? Kanske ni skulle ta reda på lite om ideomotoriska rörelser så kanske ni skulle få en helt ny syn på detta.

Blir resultatet annorlunda när man testar astrologer och deras förutsägelser? Näe!
Någon annan av inledningsvis nämnda aktiviteter? Näe!

Oj, nu är det någon som gammal argsint sjöman med träben som knackar i väggen!