Så var sommaren!

För drygt två månader sedan lovade jag i ett inlägg att sammanfatta intrycken från årets semester. Men det glömdes bort när man hade fullt upp med att försöka njuta av återstående sommardagar. Nu när man har kommit igång på jobbet igen (och börjat använda strumpor) så vänder tankarna tillbaka. Det här finns kvar i minnet…

Att titta till de svenska kuststäderna norröver var roligt. Man vill inte att en tredjedel av landet ska vara okänd mark. Höjdpunkten var Kiruna som vi av någon anledning trodde skulle vara platt och grått. Det bästa är att gå omkring och titta ut mot vidderna. Det är så annorlunda mot alla andra städer man besökt. Och kyrkan hade en charmig, varm arkitektur.

Branta fantasieggande berg och vackra böljande dalar på Lofoten. Så mycket att se och fascineras av men lite svårt att komma nära och ”ta på”. Svårt att bada, svårt att fiska och svårt att cykla. Så efter en vecka hade ögonen fått nog och vi drogs mot något annorlunda.
Att byta tempo och glida över kalfjället där vägen går spikrak kilometer efter kilometer och det enda som bryter linjen är någon enstaka ren som klumpigt vaggar fram är tillfredställande på ett annat sätt. Meditativt och vilsamt…

…tills myggen anfaller i Karesuando. Det glömmer jag aldrig. Och att vi varken före eller efter det såg en endaste mygga på hela semestern!

Till Kukkolaforsen kan jag tänka mig att återvända. Om jag blir trött, utarbetad eller behöver vara helt solokvist någon gång så ska jag åka dit och kasta ut det trista i de skummande vattenmassorna.

Svenskbygderna runt Vasa. Plötsligt pratar alla bara svenska, överallt. Efter ett tiotal mil pratar alla lika plötsligt bara finska igen. Så underligt… att det aldrig flyter ihop.
Sanddynerna i Kalajokitrakten. Man glömmer verkligen bort att man är i Finland. Ett semestereldorado håller på att byggas upp med massor av hotell och aktiviteter. Inte min kopp te precis men det var häftigt på något vis.

Campingplatserna som vi råkade besöka var kanske inte de bästa. Den sämsta vi någonsin varit på fanns i Tavastehus. Gamla slitna faciliteter, en olåsbar dusch och en enkel utomhusdisk. Men platsen vi stod på var den bästa vi någonsin haft med en helt ”egen” sjö framför husbilsdörren.
Tammerfors har jag tänkt på mer sen vi kom hem efter att ha varit till Gustavsberg. De har på likartade sätt utvecklat sina gamla industriområden (textil respektive porslin) till levande stadsdelar med restauranger, butiker och museer, istället för att låta dem förfalla.

Sammantaget var det en stillsam och trygg semester. Även om vi rest långt norrut så känner man ju igen kulturen och vet hur det mesta fungerar. Inga större överraskningar där. Det är en varierande tur som jag verkligen vill föreslå barnfamiljer som vill ha en lagom utmanande semester. För oss blir det nästa gång dags för mer äventyr igen. Inom rimliga gränser förstås! Vi vill inte köra till Marocko eller Turkiet, men Storbritannien… det blir finfint det! Då återkommer jag.

Du skriver som den ängel du är, Fru T :-)

En dag i svenskbygder

Efter ännu en trevlig cykeltur in till Uleåborg och ett glädjande möte med mujkor, som tillagades på stadens torg, drog vi söderut.

Målet för dagen var svenskbygderna från Karleby ner till Vasa. I dessa områden talar majoriteten svenska, på vissa ställen upp till 90 % av befolkningen.

Men vi började med att titta till Brahestads gamla träbebyggelse. Staden grundades på 1600-talet av Per ”i grevens tid” Brahe. Området har rustats upp under de senaste 10-15 åren och är nu ett attraktivt alternativ för boende i området runt den speciella stenkyrkan.

På vägen söderut överraskades vi av ett badeldorado söder om Kalajoki. Fantastiska dyner och sandstränder omringat av 5-6 hotell, en jättecamping och ett mäktigt äventyrsbad. Det fick oss att jämföra med Pite havsbad och man måste erkänna att den finska sidan avgick med segern. Ett grandiost område!

Efter detta gled vi igenom Karleby, Jakobstad och Nykarleby bara för att konstatera att alla pratade finlandssvenska och att alla skyltar var tvåspråkiga med de svenska namnen överst.
Det känns som att vi är långt söderut men man måste påminna sig att Vasa, som vi hamnade i till slut, har färjetrafik rakt över Bottenhavet till Umeå. Staden som ofta verkar oåtkomlig för oss gästrikar.

Fricamping i natt. Vi hittade en härlig parkering vid en båthamn på stadens norra strand.
Tiina gjorde en fantastisk fisk i folie! Inte av mujkor dock!

Hallå!
För några veckor sedan hade jag inte hört talas om mujkor men sen fick jag veta att det är samma sak som siklöja och det känner jag till (skitfisk vill jag minnas!).

Nu befinner vi oss som sagt i Vasa och vi kommer allt närmare trakter ”där som barn jag lekt”. Imorgon hittar jag förhoppningsvis mormor och morfars gamla bondgård och det ska bli intressant att upptäcka om jag får några feelings. Det är en plats som jag tror har präglat mig mycket. Pörtevarning alltså!

God natt/Fru T.