Så var sommaren!

För drygt två månader sedan lovade jag i ett inlägg att sammanfatta intrycken från årets semester. Men det glömdes bort när man hade fullt upp med att försöka njuta av återstående sommardagar. Nu när man har kommit igång på jobbet igen (och börjat använda strumpor) så vänder tankarna tillbaka. Det här finns kvar i minnet…

Att titta till de svenska kuststäderna norröver var roligt. Man vill inte att en tredjedel av landet ska vara okänd mark. Höjdpunkten var Kiruna som vi av någon anledning trodde skulle vara platt och grått. Det bästa är att gå omkring och titta ut mot vidderna. Det är så annorlunda mot alla andra städer man besökt. Och kyrkan hade en charmig, varm arkitektur.

Branta fantasieggande berg och vackra böljande dalar på Lofoten. Så mycket att se och fascineras av men lite svårt att komma nära och ”ta på”. Svårt att bada, svårt att fiska och svårt att cykla. Så efter en vecka hade ögonen fått nog och vi drogs mot något annorlunda.
Att byta tempo och glida över kalfjället där vägen går spikrak kilometer efter kilometer och det enda som bryter linjen är någon enstaka ren som klumpigt vaggar fram är tillfredställande på ett annat sätt. Meditativt och vilsamt…

…tills myggen anfaller i Karesuando. Det glömmer jag aldrig. Och att vi varken före eller efter det såg en endaste mygga på hela semestern!

Till Kukkolaforsen kan jag tänka mig att återvända. Om jag blir trött, utarbetad eller behöver vara helt solokvist någon gång så ska jag åka dit och kasta ut det trista i de skummande vattenmassorna.

Svenskbygderna runt Vasa. Plötsligt pratar alla bara svenska, överallt. Efter ett tiotal mil pratar alla lika plötsligt bara finska igen. Så underligt… att det aldrig flyter ihop.
Sanddynerna i Kalajokitrakten. Man glömmer verkligen bort att man är i Finland. Ett semestereldorado håller på att byggas upp med massor av hotell och aktiviteter. Inte min kopp te precis men det var häftigt på något vis.

Campingplatserna som vi råkade besöka var kanske inte de bästa. Den sämsta vi någonsin varit på fanns i Tavastehus. Gamla slitna faciliteter, en olåsbar dusch och en enkel utomhusdisk. Men platsen vi stod på var den bästa vi någonsin haft med en helt ”egen” sjö framför husbilsdörren.
Tammerfors har jag tänkt på mer sen vi kom hem efter att ha varit till Gustavsberg. De har på likartade sätt utvecklat sina gamla industriområden (textil respektive porslin) till levande stadsdelar med restauranger, butiker och museer, istället för att låta dem förfalla.

Sammantaget var det en stillsam och trygg semester. Även om vi rest långt norrut så känner man ju igen kulturen och vet hur det mesta fungerar. Inga större överraskningar där. Det är en varierande tur som jag verkligen vill föreslå barnfamiljer som vill ha en lagom utmanande semester. För oss blir det nästa gång dags för mer äventyr igen. Inom rimliga gränser förstås! Vi vill inte köra till Marocko eller Turkiet, men Storbritannien… det blir finfint det! Då återkommer jag.

Du skriver som den ängel du är, Fru T :-)

Dag 5, Gällivare till Björkliden

Även om Gällivare inte är det vackraste samhället i Sverige så måste jag säga att stället överraskade på en punkt. Vi såg inte en mygga på hela tiden vi var där. Förvånande och glädjande!

Nåväl, efter en del bilservice som hör husbilar till, tömning av diverse illaluktande saker samt påfyllning av färskvatten ställde vi kosan norrut mot Kiruna.
Staden överraskade. Den var fräsch och trevligt kuperad. Träkyrkan mitt i byn var helt fantastisk vacker både på utsidan och på insidan. Staden kryddades vidare av en del andra speciella byggnader. Snötäckta berg tornade upp sig i bakgrunden. Sista utposten före vildmark och fjällområden.
En sista bunkring av bensin och mat och så i väg mot Torne Träsk.

Oj, vilken upplevelse det blev. Den avlånga och djupa sjön ringlade sig fram mellan snötäckta fjäll och dramatiska molnformationer. Solen tittade fram med jämna mellanrum och lurade oss att tro att det var varmt sommarväder. Icke, sa Nicke, när vi kom fram till Björklidens camping var det bara sju grader, vilket kändes när vi efter kvällsmaten tog en promenad för att föreviga Lapporten. Den kända bergsprofilen i Abiskos nationalpark.

I morgon är det midsommarafton!

Tillägg
Innan vi kom till Kiruna åkte vi in till den lilla byn Jukkasjärvi. Förutom att den ståtar med en bedårande liten kyrka där Bror Hjort har skapat altartavlan, så har de också sitt ishotell. Nu var det ju lite dåligt med isen (eller ”snisen” som de kallar den perfekta blandningen) men stället var intressant att se ändå.
Jag hade ju i min fantasi och okunnighet tänkt att vi skulle stanna i träskområdet över midsommar men ska det vara så här kallt så får det allt vara. Då far vi över gränsen till Norge imorgon. Fjället suger, så nu är jag rejält trött igen fast klockan bara är halv tio. Men solen skiner ännu.
Fru T.