fredag 20 maj 2011

Anthony Salcito: Enabling students of all abilities to realize their potential

Med sedvanlig amerikansk effektivitet tog Anthony Salcito sig an ämnet Enabling students of all abilities to realize their potential. Som Vice President i Worldwide Microsoft Education har han åkt runt I ett trettiotal länder under tiotal år och tittat på vad som händer med lärandet i dessa.

I många länder står kampen mellan befintlig ekonomi och satsningar på utbildning. Ofta vinner bristen på ekonomi och satsningar på utbildning får stryka på foten. Man vill ofta individualisera lärandet i blandade miljöer med det finns inte tillräckligt med resurser och digital tillgänglighet.

Föredragshållaren upplevde att vissa skolor ofta har klassrum som kan visas upp medan andra klassrums dörrar är stängda och förseglade. Mr Salito menar att alla klassrum borde vara öppna för insyn så att alla elever kan få tillgång till det individualiserade lärandet.

Lösningen kanske måste bli ”More with less”.

De skolor som börjar med tekniken först misslyckas ofta enligt Salito. Utveckling måste börja hos människor. Lärare och elever. Det är dessa som ska beskriva sina behov. En åsikt som de flesta är överens om, men som vi inte alltid lyckas genomföra. Det ska vara In the hands of the teacher, enligt Salito.

Sedan ville föredragshållaren visa en del exempel på Microsoft-satsningar som tyvärr misslyckades pga av ett ansträngt trådlöst nät. Synd, litet jobbigt var det också att samtidigt titta på en del förenklade och dryga twitter-inlägg som dök upp på skärmen bakom. Håller multitasking- och anonymitetskulturen på att göra vuxna människor till ”olydiga elever”? Jag tror inte att någon lärare skulle acceptera att elever höll på detta sätt.

OK, nu blev den del saker att kolla upp i efterhand. Kinect, InterrorBANG, RIN, ATCS, Education competence wheels, School Research partners in learning…..

Simon Lindgren, professor Umeå Universitet

Nät- och ungdomskulturer!

Det börjar bra det här. Mycket av de nya ungdomliga uttrycken kom fram under den halvtimme som Simon fanns på podiet. Han är sociolog och kulturvetare och angriper nutid och framtid som sådan. Han tycker inte att vi ska fastna i de risker som hela tiden dyker upp när vi talar om de nya sociala medierna. Konflikten mellan privat och offentligt samt beroenden av olika slag.

Näe, ta i stället och titta på allt nytt och kreativt som dyker upp i de nya mediernas spår.
Identitetsexperiment i de digitala onlinespelen.
Remixlogik när man piratkopierar Buffy och vampyrerna och Twilight för att finns med i jämställdhetsdebatten.
Nätverksrelationer i de sociala medierna.
Sökande i socialt baserade system.
Instruktionsfilmer på Youtube. Man kan bli en auktoritet på olika sminkläggningar.
Informella lärandet i olika gemenskaper. Dyker upp överallt. Deltagarkulturer blir lärandemiljöer.

Och visst ska jag läsa Steven Johnson som skriver om vad som skulle hända om innovationerna skulle ha kommit i en annan ordning. Onlinspel först och böcker sedan. Hur skulle de isolerande böckerna beskrivits? Intressant!

onsdag 18 maj 2011

Framtidens lärande onsdag

Första dagen av konferensen, som samlar så många människor som tycker att IT gör positiv skillnad i skolan.

Efter trevlig tågfärd från Sandviken och incheckning på Lilla Rådmannen i sällskap med Sveriges ende Robert Baron så begav vi oss till Globala Gymnasiet på Hornsgatan.

Hearingen avhandlade frågan "Vad händer när eleverna får tillgång till Internet och IT i skolarbetet". Formen för mötet var en panel och en moderator (Jan Hylén) som mötte representanter för aktörsperspektiv i Sverige kring skolutveckling med IT.

Sandviken representerades av Ami Lidén från Österfärnebo skola som gjorde ett jättebra jobb. Hon hävdade mycket viktiga saker som man har kommit fram till under 1-1 projektet där. Det har pågått i snart 1,5 år nu. Det är viktigt att skolor som har 1-1 från åk 1 blir synliga i debatten också. Inte bara "högstadiet" och gymnasiet.

Det var som vanligt roligt att träffa kollegerna inom DiU som under Beckers ledning tilldelades olika ad hoc-uppdrag :-) Jag fick bl.a. med Baronens hjälp gå och köpa 5 st blombuketter som skulle delas ut till "skriva sig till läsning"-föredragshållarna senare under kvällen. Bl. a. till vår egen Mona Wiklander. Undrar hur hon och Tragetorn kom överens :-)


Efter en smaklig buffé drog jag och mina kumpaner Sören och Robert ner på stan och slank in på Stampen för en öl och litet blues.

Tidig kväll dock, ut till Nacka i den arla morgonen dag 2.

söndag 8 maj 2011

Torkel Klingbergs Den lärande hjärnan

Jag har läst Torkel Klingbergs Den lärande hjärnan, om barns minne och utveckling.

Inför en föreläsning på Manhattan 2007 tvekar plötsligt författaren. Han ska just föreläsa om Betydelsen av kognitiv neurovetenskap för utbildning när frågan plötsligt slår honom. Vad har egentligen all den här forskningen, min liksom andras, för relevans?

Jag kan också tycka att frågan är berättigad. Hur kan lärare och elever förstå alla tusentals neuroforskare som visar bilder av gråa hjärnor med gulröda fläckar som illustrerar vilka områden som är aktiva vid olika uppgifter. Hur kopplas neurovetenskap samman med pedagogik? Hur kan dessa fakta förbättra en lärares förmåga att undervisa i sin klass?

Det här är frågor som blir allt mera aktuella när kunskapsnivåerna i bl.a. Sverige har stagnerat och i vissa fall försämrats de senaste åren.

Jag är dock glad att Torkel Klingberg kände detta tvivel inför sitt framträdande i New York eftersom detta föranledde skrivandet av boken Den lärande hjärnan. Boken är spännande, underhållande och borde intressera många människor som arbetar med utbildning på olika nivåer i Sveriges avlånga land.

Exempel
Innan jag återkommer till om Klingberg lyckas komma till rätta med sina tvivel vill jag ge några exempel på det galleri av människor som direkt eller indirekt genom forskningen lämnar ifrån sig uppgifter till den kognitiva neurovetenskapen. Det är ju ändå om oss som det här handlar och som gör boken så konkret och läsvärd.

Exemplen från de rumänska barnhemmen, som efter diktator Nicolae Ceausescus fall blev kända för den övriga världen är både skakande och tydliga. Barn som i tidig ålder får minimalt med omsorg och uppmärksamhet påverkas under resten av livet. Den kognitiva utvecklingen minimeras och perioden mellan sex och tjugofyra månaders ålder verkar vara extra känslig. Brist på stimulans under en tidig, känslig period i utvecklingen får negativa konsekvenser som ofta inte kan repareras Ett fönster av möjligheter stängs.

De som hävdar att repetition är all kunskaps moder får verkligen vatten på kvarn när man läser om den polske mannen Piotr Wozniak som gjort spridningseffekten till den ledande principen för sitt liv. För att följa alla uppsatta repetitionsmål bär han ingen telefon, svarar inte på mejl och försvinner ofta i månader utan att någon kan kontakta honom. Trots att forskare anser att den praktiska användbarheten av spridningseffekten är uppenbar kanske Piotrs extrema hängivenhet inför en inlärningsmetod inte fungerar för alla.

Läs också om londonbon Daniel Tammets extrema förmåga att visualisera siffror som hjälp för att minnas dem, vilket bl.a. resulterat i det europeiska rekordet i att minnas flest decimaler av talet pi. 22 514!! Det tog honom fem timmar att rabbla upp alla decimaler han memorerat.

Eller varför inte tvillingparet, båda savanter och med ett IQ på 60, som har en särskild begåvning för siffror.
När Sacks (forskaren) tappar ut en ask tändstickor på bordet ropar de båda omedelbart: ”111”, och sedan ”37, 37, 37”. ”Hur kunde ni räkna stickorna så fort?” frågar Sacks. ”Vi räknade inte. Vi såg 111”, svarade de. När han räknar tändstickorna visar det sig också mycket riktigt vara exakt 111 stycken.
Vi vanliga människor tänker väl på filmen Rain Man med Dustin Hoffman i huvudrollen medan Torkel Klingberg funderar om det kan var en avvikelse i hjärnans utveckling som råkat ge deras minneskartor partialcortex en abnorm kapacitet. Detta skulle leda till att de omedelbart kan uppfatta 37, medan den normala gränsen ligger runt 4.

Jag märker att de senaste exemplen har blivit litet för mycket Guinness rekordbok, vilket i så fall är mitt fel. Boken är långt ifrån detta. Författaren kryssar förklarande och kunnigt via företeelser som arbetsminne, långtidsminne, ADHD, ”pruning”, gener, vit substans, klisterminne, teflonminne, hippocampus, dyslexi, dyskalkyli, läskod, epigenitik, flashbulb memories, mnemoteknik, feedback, inhibitionsförmåga…

Torkel Klingberg gör det bra. Han får mig, en vanlig normalstörd att i stort sett förstå allt som han skriver om.

Svar på tvivlet
Tvivlet, då? Hur kopplas neurovetenskap samman med pedagogik? Klingberg beskriver i slutet av boken fem teman där den kognitiva neurovetenskapen påverkar vår syn på barns utveckling och lärande:

Kartan
Hjärnforskningen har öppnat på motorhuven för att se motorns (hjärnans) olika delar. Det innebär att vi börjar veta vilka funktioner som ligger var i hjärnan. Det kan som exempel få oss att förstå varför ett barn som fötts mycket för tidigt kan ha problem med att subtrahera men inte att lära sig multiplikationstabellen utantill eftersom funktionerna ligger i olika områden i hjärnan.

Predikation
Kartan kommer också att kunna användas till predikation om vilka barn som är i riskzonen för olika svårigheter. För att kunna hjälpa barn behöver man hitta dem i tid, innan de har förlorat år av skolgång på grund av ouppmärksammade funktionshinder.

Intervention
Att identifiera barn i riskzonen är bara meningsfullt om det finns något sätt att hjälpa dem. För många svårigheter finns nu nya metoder. Framför allt när det gäller att träna arbetsminnet.

Skulpterandet
Hjärnan skapas genom decennier av växande och ansande. Barnets och tonåringens hjärna är inte en miniatyrvariant av den vuxna hjärnan och befinner sig i ett stadium av helt egna förutsättningar. Och är självklart då påverkbar.

Formbarhet
Det faktum att hjärnforskningen har visat hur formbar hjärnan är spelar en mycket stor roll. Det innebär inspiration och förhoppningar om att svårigheter kan kompenseras.

I framtiden
Jag välkomnar Klingbergs vidgade synsätt gällande lärande. Om vi lyckas att smälta samman forskningsfälten experimentell psykologi, kognitiv neurovetenskap, pedagogik och informationsteknologi kommer dessa att vara grunden för det framtidens lärande, som bara kommer att hittas via vetenskapliga metoder. Politikers och medias kunskapssyn baserad på anekdotisk evidens är en återvändsgränd.

Jag samtycker också med författaren när han hävdar att anpassning av undervisning efter individer inte bara betyder att i tid hitta och hjälpa barn som har svårigheter. Det handlar också om att ge resurser och rätt verktyg till de elever som har goda förutsättningar men som behöver extra stimulans så att de kan utveckla sin fulla potential.
Att skapa goda förutsättningar till dessa resurser är politikernas uppgift. Lämna över resten till pedagoger och forskare.