måndag 26 juli 2010

Tågresa

Dagen före börjajobbadagen blev det en tur med Jädraås-Tallås Järnväg.

Tre vuxna och sju barnbarn gav sig iväg i ösregn till det gamla fina ångloket med dito vagnar. Sedan 1968 är Jädraås centrum för den ideella föreningen Museisällskapet Jädraås - Tallås Järnväg, i vardagslag förkortat till JTJ.

Vi trodde att vi skulle vara ensamma på tåget p.g.a. vädret, men aj, vad vi bedrog oss. Det var fullt. En hel vagn var reserverad för PRO bl.a.

Barnen i vårt gäng hade åldrarna 6, 4, 4, 3, 2, 2 och 2 vilket blev en kostnad på 40 riksdaler vilket kändes överkomligt :-) Det var bara sexåringen som kostade, övriga var gratis. Alla fick en biljett som konduktören klippte i två gånger (tur och retur). En tvååring åt nästan upp hela sin biljett och en annan vägrade när konduktören skulle klippa i biljetten.

Vi fick äta vår medhavda matsäck (tack fru T) i Tallås väntsal, eftersom PRO på snabba och lätta steg ockuperade cafeterian. De är duktiga att förse sig de där pensionärerna!

I morgon börjar jag arbeta!

onsdag 21 juli 2010

Millesgården och Waldemarsudde

Upp och iväg i det fina stockholmsvädret, 25-30 grader och snustorrt.

En mil ut på Lidingö och besök på Millesgården. Tänk att varken fru T eller jag har varit där. Skäms! Det var ju helt enormt. Vilket område! Vilken blandning Sverige och Italien. Synd bara att man inte hade med sig kameran denna dag, men man kan ju återkomma. Skatten finns ju i Sverige.

Sedan kajkade vi iväg till Waldemarsudde. Det var fint där också. Prins Eugen var väl inte världens bästa målare och konstnär men vissa ljusa stunder hade han. Det gamla slottet skulle man gärna ha på väggen hemma i Örta :-)

25 km på cykel blev det idag. På ABC-nyheterna fick vi reda på att det hade brunnit på Långholmen pga torkan. Inget som vi märkt av på Autocamper-parkeringen. Tack och lov!

Nu blir det mat :-)

Eftersläckare

Efter några dagars mental landning efter frankrikeäventyret och umgänge med nära och kära tog restarmen tag i oss igen. Speciellt när mina semesterdagars antal minskar dramatiskt. Eftersläckaren blev den kungliga huvudstaden. Ställplatsen på Långholmen, perfekt bas för cykelturer i Europas vackraste huvudstad.

Väl framme åt vi litet kex och ost, tog ett glas vitt, hoppade upp på våra röda pärlor och klättrade upp på söderns höjder. Vilken ljuvlig stadsdel! Lugn och avspänd, i alla fall denna tisdag rekordsommaren 2010. Vädret gudomligt med sol och en anings svalkande vind. Vi tittade in i Katolska Domkyrkan, cyklade i Sofo, hamnade på Nytorget för glassätande. Kämpade oss uppför backen till Fogelströms terass och den vidunderliga utsikten över Strömmen och Saltsjön. Uppe på Skansen såg vi massor av folk som redan förberedde sig allsången. Sedan gled vi nerför Fjällgatan och Katarinavägen ner till Slussen där vi mellanlandade för litet matinköp på Gallerian.

Med solen rätt in i ögonen tog vi oss till Långholmen via Söder Mälarstrand.

Som om detta inte skulle vara nog tog vi efter kvällsmaten en promenad runt Långholmen. Vilken idyll! Klockan var i niotiden och temperaturen jättebehagliga 25 grader. Vi var inte ensamma. Jättemycket människor njöt av kvällen vid klippor och bad och förundrade små japaner tittade in i Långholmens koloniträdgårdar och trodde säkert att de hade kommit upp till himmelen.

När vi kom tillbaka till husbilen blev det läsning under magnifika Västerbron. Jag läser fortfarande deckare. Oroväckande! Till slut var det mörkret som tvingade oss in för några timmars vila.

tisdag 13 juli 2010

Tisdag 13/7

Vi har varit borta i tre veckor och vi har kört 630 mil. Vad är det för tempo? Det är ett perfekt tempo för oss! Vi har båda två, som tur är, ett behov av att köra på som om vi vore på turné. Man ska ligga i, man ska jaga. Vakna på nya platser mest varje dag och undra vad som kommer att hända. Ligga på stranden och slappa är inte vår melodi. Det betyder att när vi väl kommer hem så behöver vi vila från semestern. Men såna är vi. Det är ingenting konstigt med det. (Tycker vi.)

Höjdpunkter på resan:

Första övernattningen i Filipstad. Fin camping vid vattnet. Åh, vad Sverige är fint!
Versailles. Större än jag trott men faktiskt mindre pråligt.
Amerikanska kyrkogården vid Normandiekusten. Flaggan ständigt på halv stång. Hur länge ska vi minnas?
Grottmålningar. Vad var det egentligen de ville berätta?
Naturparken Verdon. Hisnande vyer och härlig färg på vattnet.
Mont Blanc-massivet.
Trevliga människor.
Billig camping.
En duktig chaufför (H).
Transportsträckan Helsingborg- Sandviken. Åh, vad Sverige är fint!

Mindre bra på resan:

Att man inte får grilla på franska campingplatser.
Att man måste betala för att åka på de bästa vägarna.
Att det är dåligt med badställen. Det hade verkligen behövts denna varma sommar.

Nu ska vi gå ner i varv ett tag. Träffa barnen och leka med barnbarnen. Umgås lite med vänner. Så småningom tar arbetet vid igen. Men innan vintern gör sitt intåg blir det många tillfällen till små utflykter med husbilen. Till Stockholm ska vi några dagar som vanligt. Kanske blir det Dalarna, kanske Åland, vi får se…

Men nu tackar jag för mig och lämnar över bloggen till H igen.

Fru T.

Hemma

Efter att ha bunkrat upp vinförrådet i Puttgarden inför kalla vinterdagar togs färjan över till dansk mark. Vi övernattade i ett litet samhälle några kilometer från färjelägret som heter Maribo. Jag fick så positiva vibbar direkt och förstod först inte vad det var. Men efter en halvtimme insåg jag att det var var gräsmattan och vad som fanns i den. Klöver!

Är det sådant som kallas igenkännande och hemlängtan?

På kvällen avgjordes VM-finalen i fotboll och jag var säker på att den danska atmosfären skulle fixa fin bild på TV:n. Men aj, vad jag bedrog mig! Inte en kanal hittades, så det var bara att traska iväg till ett överfullt TV-rum på campingen och uppleva matchen på en liten TV tillsammans med ett femtiotal holländare.

Matchen var hård, ful och tråkig. Rätt lag vann! Spanien! Den lille vampyren Iniesta avgjorde. Mycket bra tyckte jag eftersom han är en av mina absoluta favoriter inom fotbollen. Holländarna i TV-rummet, då? Jo, dom tog det bra. Suckade och kröp in i sina campingutrymmen och började vänta på vinterns skridskosäsong! Då, jäklar!

Upp tidigt dagen efter och sträckkörning hundra mil till Örta i Sandviken. Tolv timmar tog det! Skönt att vara hemma! Reflektioner och bilder kommer!

måndag 12 juli 2010

Genom Moseldalen på hemväg

Det var riktigt härligt att åka Moseldalen norrut och återuppleva dalgången och de små orterna utmed floden. Det här området måste höra till de campingplats- och ställplatstätaste området i Europa. Varannan kilometer hade nya erbjudanden. Den här gången hade vi dock ingen nytta av dessa.

Man skulle med lätthet kunna vara vid Mosel en vecka för cykelturer, promenader och vattenaktiviteter. Hela floden från Trier ner till Koblenz är ett litet smycke. Vädret denna gång hjälpte naturligtvis till.

Nåväl, vårt mål med dagen var att åka halvvägs till Puttgarden och det lyckades vi inte med i den fyrtiogradiga värmen. Vi hamnade vid en alldeles utsökt camping nära Kassel. Priset 150 kr för en natt med el kan man inte klaga på. Lägg därtill att vi fick in fotbollen på vår TV och fick uppleva Tysklands bronsmatchvinst. För varje tyskt mål tutade jag i en gratisvuvuzela som vi fått vid något inköp och fick svar av ”andra tyskar” på området. Barnsligt, javisst, men det är ju semester!

Just nu sitter vid på en Raststätte och lunchar och har drygt 20 mil till Puttgarden. Det är söndag och vi har varit på resande fot i tre veckor. Lastbilarna lyser med sin frånvaro. Tack för det!

”Om femtio meter håll till höger!” - Håll käften Astrid, vi äter!

Så satte sig H vid ratten igen för att fortsätta norrut. Jag sitter vid matplatsen och försöker skriva. Vägen är lite skumpig just nu och det blir många missar som jag måste rätta till.

Även om det är väldigt varmt idag också så får vi hjälp från en hel del moln att slippa se solen. Jag sjunger ”Moln, moln, moln, mera moln, och moln det kommer det att bli. Vi vill ha moln, moln, moln, mera moln, se upp, nu attackerar vi!”

Igår när det var som varmast satte jag ut underläppen för att dricka upp det som rann nerför mitt ansikte. Jag orkade inte sträcka mig efter vattenflaskan. Det kallas recycling. Brukar ni göra så? Nähä.

När vi kommer till färjeläget ska vi gå in på bordershop och hamstra lite drycker. Förutom de låga priserna så kan man glädja sig åt att det är svalt därinne.

Kan jag inte skriva om något annat än värmen? Tyvärr, inte just nu.

Fru T.

fredag 9 juli 2010

Transporteringsdag och ett kärt återseende

Från Colmar åkte vi mot Mosel. På vägen in mot Strasbourg råkade vi ut för vår första riktiga köbildning. En och en halv timme tog den och resulterade i stela leder hos mig eftersom jag fick sitta och använda koppling, broms och gas oavbrutet under stoppet.

Vi kom dock iväg och styrde kosan mot vår lilla kärlek på europakartan, Mosel. Det var fem år sedan sist. Då var vi där med personbil och tremannatält. Det gick bra det också.

Då bländades vi av den slingriga floden, de vilt klättrande vinodlingarna och mängden slott och ruiner. Kanske beroende på att vi då var ute på vårt första europaäventyr.

Nu är vi här igen och ligger vid en camping några kilometer utanför Bernkastel- Kues. Omgivningarna är lika vackra som senast. Vädret gör sitt till även om det är tryckande varmt under dagarna.

Vi hann med en sväng in till samhället under eftermiddagen, men kom för sent att betala in oss på vin-muséet i Kues. Där kan man botanisera och avsmaka i stort sett alla viner som produceras i Moseldistriktet. 15 euro/ pers kostar det och vi hade säkert betalat in oss ifall vi hade kommit litet tidigare.

Nu blev det en flaska rött i stället och en härlig kycklinggryta några få meter från Mosel. Flodpråmar smög med jämna mellanrum fram på vattendraget och gjorde vår upplevelse ännu mera rik.

Annars börjar fru T och jag att känna en viss aktivitetströtthet. Sverige hägrar.

torsdag 8 juli 2010

Colmar

Staden som är Alsaces hjärta och huvudstad. En liten idyll som vi tog oss till genom att cykla två kilometer från campingen på utmärkta cykelvägar. Det hör till ovanligheterna i detta land, trots att Tour de France pågår nästgårds. Ofta jagas man av något irriterade bilister som inte har någon förståelse för detta alternativa färdsätt. Men vi börjar bli vana och är uppmärksamma i varje gatukorsning.

Staden är mysig och pittoresk, men har ett fel som hör ihop med de fordon som nämnts ovan. Man får åka bil på alla gator i staden. Eftersom vi har blivit vana att strosa genom städer avstängda för biltrafik blir detta en jobbig påminnelse. Varje gång man beslutar sig för att ändra promenadriktning har man en bil i bakhasorna. Det blir lätt stressande.

Vinprovningen, då? För det första så ligger vingårdarna en bit utanför Colmar. Inte så långt, men avsevärt om man ämnar cykla i 35-gradig värme. Då återstår vinhusen i Colmar.

Vi hittade ett som heter Domaine Karcher. De har sina vingårdar någon mil utanför Colmar där man odlar och skördar de druvor som ska bli vita viner i olika smaker. Olika druvor används och blir till söta eller torra viner när de produceras i vinhuset i Colmar.

Varken fru T eller jag har någon större erfarenhet av vinprovning på detta sätt. Herr och fru Vinproducent tyckte nog att vi var i taffligaste laget. Eftersom vi mest dricker röda viner så hade vi inte så många krav och frågor. Men vi fick i alla fall med oss en Riesling som vi tillsammans med fru Vinproducent hämtade i husets vinkällare.

När vi cyklade hem hade temperaturen åter åkt upp över 35 grader. Lyckligtvis låg floden l’Ill och väntade på oss med sitt gröna vatten.
Plums i! Hem till bersån.

I kväll blir det palmhjärtan som resultat av ett översättningsfel när vi var i den närliggande Super marché. Vi trodde det var purjolök på burk, men gott ska det bli!

Förresten, dagens opersonlighet måste också utses och det utan konkurrens. Kvinnan som utan problem gav sin sjuåriga dotter en rejäl hurring i uppfostringssyfte bara för att dottern petade på en sak i affären som tönten till mamma inte tyckte att hon borde göra. Medeltidsstäder är trevliga, medeltidsuppträdande är osmakligt.

Genom Schweiz mot Alsace

Vi beslutade oss för att klämma 45 mil till Colmar i Alsace. Vi valde betalvägar och det gjorde vi rätt i. Annars hade vi aldrig hunnit fram innan kvällen. Bl.a. gick färden genom Schweiz och där köpte vi en vignette för 299 svenska kronor. Det kan tyckas vara mycket pengar, men det betalade sig bra. För det första slapp vi de eviga stoppen som det blir på franka vägar när vägtullarna avlöser varandra. För det andra var hela färden genom Schweiz magnifique. Motorvägarna låg i öppna landskap vilket innebar att den ena fantastiska utsikten avlöste den andra. Bl.a. följde det vita berget, Mont Blanc, med oss en lång sträcka. Den gjorde sannerligen skäl för namnet. Hela toppen var vit av snö. Svårt att förstå eftersom vi färdades fram i 35-gradig värme på bara några mils avstånd.

Efter en ordentlig vägsnurr i Basel var vi tillbaka i Frankrike. Då hade vi bara sju mil kvar till Colmar. Tack vare en medhavd karta från Sverige hittade vi stadens enda centralt liggande camping vi floden Ill.

Vi fick en plats med en egen berså där vi boade ögonblickligen och blev kvar resten av kvällen. TV:n välsignade oss med 12 digitala kanaler, varav en visade Tyskland- Spanien från Sydafrika. Rättvis seger för spanjorerna trots att speciellt fru T hejar på Tyskland eftersom hon är litet tysklandsfrälst.

När dagen gick från ljus och värme och blev kväll med mörker och hyfsad svalka tog jag fram gitarren och påminde mig en del låtar som jag skrev månaderna före semesterresan. Det var hör och häpna första gången gitarren åkte fram under vår frankrikevistelse. Mycket på grund av att deckarna har avlöst varandra och det har varit för varmt i husbilen för strängaspel.

I morgon blir der vinprovning i Colmar.

Hisnande och hiskeligt

Så var det dags att ge sig på kanjonen i Verdon. Rätt upp på slingervägar och bara efter några minuter bjöd naturen på ett fantastiskt panorama. Långt, långt där nere i kanjonen ringlade sig floden fram mot den sjö som vi alldeles nyss hade lämnat. Människor i kanoter såg ut som prickar. Vattnet därnere var blankt djungelgrönt. Vädret gjorde sitt till för att utsikten skulle bli storartad och grandios.

Det enda som oroade en del var att vi hela tiden var på en klipphylla ett tusen meter upp i luften och att staketet mot detta fria fall var små halvmetersstenar. Lägg också till att vi mötte bilar hela tiden och att vi hade yttersväng. Men man måste bortse från vissa saker om man vill ligga på topp!

De 4 milen till Castellane tog några timmar eftersom det fanns gott om ställen där man kunde stanna och fota. Bilder som man kan ta fram under mörka vinterkvällar om man vill påminna sig en extremt vacker plats i det fagra Provence.

Frågan var sedan om vi skulle bli kvar vid en av de många campingarna i Castellane eller om färden norrut skulle ta sin början direkt. Vi valde det senare alternativet och började en ny klättring över de höga bergen. Efter några mil förstod vi att husbilsekipaget var inne i Alperna. Några mil österut tornade snöbetäckta kolosser som Mont Blanc och Matterhorn upp. Vidunderligt vackert.

Vi satte Grenoble som etappmål utan att ha en aning om någon camping. Lite chockade blev vi när vi kom in i staden och insåg att vi var i en jättestad. Vi trodde att Grenoble var en skidort. Dåligt researchat av oss, men det blir lätt så i slutet av semestrarna, mindre av förplanering och mera av improvisation.

Fru T stirrade efter campingskyltar eller skyltar så vi i alla fall skulle ta oss ut ur staden i rätt riktning. Vid trafikljusen programmerade jag om gps:en ett antal gånger för att vi skulle hitta lämpliga mindre vägar som förhoppningsvis kunde ge oss en campingplats. Vi hade också börjat få tidsnöd eftersom receptioner i Frankrike stänger betydligt tidigare än i Sverige. Efter några mil dök campingskylten som vi längtat efter upp. La Terrasse du Lac.

High five och incheckning och mat, fotboll och skön sömn eftersom nätterna här i Alperna är något kallare än nere vid Medelhavet.

I morgon drar vi oss upp mot Colmar i Alsace.

En kortis bara från mig för vi måste komma iväg. H har ju tagit beslutet att köra uppemot femtio mil idag och helst så mycket som möjligt av det innan det blir för varmt. Igår var jag lite trött och hade tänkt sova medan H körde men det gick inte. Det fanns alldeles för mycket vackert att titta på. Just nu känner jag att jag vill bo i Alperna. Igår kände jag att jag ville bo i Provence. Jag kan också tänka mig att leva på farmen i Versailles. Men det går ju inte, så man kan lika gärna bo i Sandviken.

Okej, turnén drar vidare. Om det är svalare i Colmar så ska jag ta en shoppingtur där. Fatta tjejer! På sexton dagar har jag inte varit in i en enda affär!!

Fru T.

Avignon och Verdon

Det var skönt att lämna den knastertorra campingen vid Medelhavet. När det inte är någon genomströmning på campingen och den består av 95 % säsongscampare blir det ibland så att man betraktas som en inkräktare. Lägg sedan till den kvinnliga campingvärden som tidigare beskrivits så har vi en camping utan några stjärnor alls.

Nu över till något mera positivt, staden Avignon! Vi åkte dit för att se Palais des Papes, men blev helt betagna av den gamla staden bakom murarna. Inte bara för byggnaderna, utanför också för de livliga kulturella aktiviteter som staden kryllar av. Hur kunde man se det under den timme som vi strosade omkring där? Affischer i tusental, uppklistrade på kartong och fastknutna med snören i stort sett överallt. Som vi kunde se var utbudet brett. Musik, dans, konst, you name it, allt fanns där. Inte undra på att Avignon betraktas som Europas kulturhuvudstad! Tack också till den beboptrio som stod och spelade Charlie Parker-låtar i en av gränderna. Det fick mig att längta till en del musikaliska aktiviteter längre fram i sommar.

I vår jakt på vägar som inte är avgiftsbelagda hamnade vi i en helt osannolik by när vi sedan åkte till Verdon. För att tjäna mil tog gps-Astrid oss över ett berg. På toppen av berget låg Villemus, eller Ville-Mus som vi kallade den. Den bestod av tjugotal hus med en krokig bygata som tvingade oss att ta i backspeglarna för att komma igenom. Ibland undrar vi vad vi håller på med. Håller andan gör vi i alla fall en del!

Verdon kallas ofta Europas Grand Canyon. Vi kom till området precis i tid för att checka in på en riktigt härlig campingplats, Petit Lac, Här är det god genomströmning av olika campare och äventyrare. Området lockar till klättring, cykling, promenader och kanoting. Husbilar och husvagnar blandas friskt med tält i alla storlekar samt stugor som det ser ut som vår gamle vän Erskine har ritat.

På vägen hit passerade vi en del hiskeliga serpentinvägar på så där 15% lutning. Uppför är det tvåan som gäller och nerför motorbromsen. Jag har märkt att mitt favoritord när det gäller att beskriva våra bergsäventyr är hiskeligt. Men det just vad det är, hiskeligt.

Nästa etapp blir att utforska områdets kanjondel.

Igår när vi kom hit till Petit Lac var det som vanligt över trettio grader. Man tar en dusch och har glömt bort den fem minuter senare. Men natten! 16 grader! Det var mysigt att dra på sig täcket för första gången. Och därmed erkännes att jag blivit fixerad vid temperaturen (och känslig för temperaturväxlingar. En sänkning från 32 till 29 är mycket tydlig.)

Idag har vi en lite vådligare färd framför oss. Jag har lovat H att vi ska hålla oss ifrån de värsta ställena, t.ex där de tycker att man inte ska framföra husvagn. Blir vi ändå sugna på att komma riktigt nära kanjonkanten så tar vi ner cyklarna.

Sista temperaturrapport: klockan är 9.48 och det är redan 29 grader. Puh!

Fru T.

söndag 4 juli 2010

Medelhavet

Det tog oss ett tag att komma iväg från campingen i Carcassonne. Nattsömnen hade inte varit den bästa p.g.a.värmen. Vi läser om värmeböljan i Sverige med 25 grader. Här i södra Frankrike pendlar temperaturen upp mot 40 grader och den ligger kvar långt in på natten och är svår att få ut ur husbilen. Jag låg någon timme utanför husbilen i en vilstol i natt.

Nåväl, vi ställde Astrid på en camping nära Medelhavet och kom dit på några timmar på fina gratisvägar. När vi såg campingen fick vi en smärre chock. Den såg ut som ett område för försäljning av husvagnar modell äldre. Tack och lov hittade vi en ny camping några kilometer därifrån.

Värmen dallrade i luften. Det kändes som om vi hade kommit till ett stekhett, torrt, kaktusaktigt Mexiko. Plötsligt hörde vi åskan mullra och inom en halvtimme strilade regnet ner och sänkte temperaturen tio grader.

Det fick oss att kvickna till för en cykeltur ner till det blå Medelhavet. Det var ganska mycket folk där trots att timmen var sen. Det var bara att konstatera att fransmän fiskar mera än badar.

I morgon drar vi norrut.

Det är inte bara platsen som är torr och kaktusaktig, det är Madame campingvärdinnan också. Hon är faktiskt den första människan vi träffat på två veckor som inte varit trevlig.

Klockan är tio och just nu fläktar en skön bris, fast det är fortfarande 27 grader varmt. I natt får vi hoppas att den fläkten tar sig in i husbilen. Det är jobbigt att inte kunna sova ordentligt. Man blir lätt lite grinig dagen efter. Vi har sett på väderleksrapporten att värmen blir kvar.

H har inte utnämnt någon personlighet på sistone men jag utnämner H till gårdagens. När han skulle tanka i närheten av Toulouse svor han en halvtimme över att tanklocket inte gick att öppna. Problemet var bara att han använde fel nyckel. Det är inte så lätt, vi har ju bara haft husbilen i tre år…
Fru T.

Oväder, grottor och medeltida städer

Mitt i värmeböljan fick vi vara med om ett hiskeligt oväder med regn, blåst men framförallt åska. På kvällen såg vi fronten närma sig oändligt sakta. Det blixtrade ungefär var femte sekund utan uppehåll. Det var bara att krypa in i husbilen och vänta på urladdningen. Och den kom!

I över en timme hängde väderodjuret över vår lilla campingkulle. Blixtnedslagen kändes som granatträffar som detonerade. Hela himlen var som ett eldhav. När det hela var över kunde vi öppna fönstren i husbilen och släppa in kyligare och mera syremättad luft. Det var välkommet och vi somnade och sov som stockar.

Dagen efter var resdag. Vi började med att besöka Bara-Bahaugrottan i Le Bague. Att vi valde den i den stora mängd grottor som finns i detta område var för att den kunde visa upp originalmålningar utan en massa tjafs runt om.

Det var fantastiskt att se hur våra gamla släktingar hade ritat en fresk bestående av allehanda djur, där en grottbjörn tog första priset. Att möta en sådan beväpnad men liten flintayxa kan inte ha varit roligt.

Nästa mål var medeltidsstaden framför alla, Carcassonne. På vägen från grottområdet ner till motorvägen körde vi tio oförglömliga mil på byvägar. När vi trodde att vägen inte kunde bli smalare och krokigare svängde vi tvärt vänster in på en grus- och lerväg lika bred som husbilen. Lyckligtvis närde ingen samma tanke att åka på denna slingerväg samtidigt som oss!

Carcassonne var en upplevelse! Fru T hade fixat en citycamping endast 2 km från den enorma, dubbla ringmuren. Det blev cykel upp till staden och väl där inne åt vi en fransk trerätters, bestående av löksoppa, lasagne och en chokladdessert. Till detta blev det en flaska rött och hela kalaset gick på 420 kronor. Prisvärt vill jag lova.

Att sedan vandra omkring i staden innanför murarna var storslaget. Tack Frankrike för att ni tar beslut om att allt bjäfs är förbjudet på sådana här ställen. Det var bara genuint och trevligt!

Cykelturen tillbaka till campingen med Carcassonnes upplysta ringmur som bakgrund var en upplevelse i sig!

Vi har ett litet problem. Det är så jäkla varmt på nätterna!

Vi hinner läsa litet också mellan varven. Jag läser deckare och fru T läser Alain de Bottons Lyckans arkitektur.

fredag 2 juli 2010

En dag vid poolen, nästan!

Vi startade dagen med en cykeltur ner till Sarlat, medeltidsstaden. Det blev tre bekväma kilometrar ner för 10 % lutande serpentinvägar. Redan då förstod vi att återfärden skulle bli Tour de Franceaktig.

Men innan dess insåg vi genom att spankulera genom Sarlats gränder att denna stad utklassar Visby som medeltidsstad bortsett från ringmuren som var ganska ynklig och på många ställen helt frånvarande.

Annars är stadens signum gäss, som både äts och avporträtteras på alla möjliga sätt.

Tillbakafärden, då? Tufft, tufft i den 35-gradiga värmen men campingens pool hägrade. Dit kom vi också och sedan blev vi kvar i detta stadium hela dagen, vila och bad i poolen. Vi kunde helt enkelt inte göra något annat i den tryckande värmen.

Nu är det dock kväll och vi har dragit in markisen och sitter och väntar på ett oväder som campingvärden kallade tornado (på franska) när han gick runt och varnade.

I morgon ska vi gå under jorden.

Slott och Sarlat

Upp i den arla morgonen. Nattsömnen var god eftersom vi öppnade allt vi hade husbilen, som utifrån såg ut som en igelkott.

Apropå dagens personlighet så gick den till den idoge fiskare som under gårdagskvällen stod nedanför campingen och använde utrustning för tiotusentals kronor och fick noll fisk. Stukad såg vi honom traska hem i pannlampans sken. Fiskare är ett tålmodigt släkte.

Vi drog i full fart till ett av områdets fantastiska slott, Chateau de Chenonceaux som ligger vid och på floden Cher. Slottet har blivit känt som kvinnornas slott. Där placerade mäktiga män sina älskarinnor för att de skulle veta var dessa befann sig och därför förmodligen ha en viss kontroll. Slottet innehöll därför ett tjugotal sängkammare och var byggt som en bro över floden. Under första världskriget användes slottet som sjukhus och under andra världskriget låg byggnaden mitt på gränsen mellan de allierade och tyskarna och var hela tiden i farozonen att förstöras. Det märkliga var att uppskattningsvis ett tusental besökare fanns på slottet under eftermiddagen.

I 35 graders värme äntrade vi vårt kära motorhome och körde ett trettiotal mil söderut till medeltidsstaden Sarlat. Eftersom vi försöker undvika betalvägar blev de sista tre milen en hiskelig färg över nationalparken på smala och krokiga bergsvägar. Den i vanliga fall lugna och rallyvana fru T bad chauffören H att sänka hastigheten och det hör inte till vanligheterna. De sista kilometrarna upp mot camping Terrssses du Perigord kändes vi oss nästan uppgivna. Var vi på rätt väg eller skulle vägen sluta i intet?

Men Gps-Astrid kan man alltid (nästan) lita på och efter en 270 graders högersväng hamnade vi utanför en stängd reception. En halvtimme för sent visade det sig. Frustration efter fyra timmar i bilen, men vem kom om inte Jacques Durres som öppnade och gav oss en plats som han kallade ”panorama fantastique”, en av tio sådana på campingen. Vilken utsikt, det bästa vi någonsin varit med om på en campingplats.

Så nu sitter vi nyätna och väldigt glada och tittar ut i mörkret och lyssnar på vårt nya favorithusdjur: cikadan! Det måste vi göra någon timme till eftersom det fortfarande är 28 grader varmt vid sovkuddarna.

Dagens andra personlighet: Fru T som varje dag, trots värmen i köket lagar gudomlig mat. Hon är bäst, ingen protest!

Ja, jag måste tillstå att köket är min favoritplats på jorden. Om jag skulle förpassa mig till slottet Chenonceaux, typ sextonhundratal, så hade jag velat vara första köksa. Vilka sällsamma regioner med massor av skinande kopparkastruller och nyhängt vilt vid slaktarbänkarna!
Jag vill utlysa en liten tävling; Vi befinner oss alltså i medeltidsstaden Sarlat . I närheten finns en plats som heter Lescaux. Där ska vi titta på något som är mycket äldre. Vad är det? Den första som svarar rätt kommer att få en flaska lokalproducerat vin!
Nu är klockan snart tolv. Platsen är underbar, vädret perfekt och livet underbart!
Fru T.

torsdag 1 juli 2010

Mont-St-Michel och Loire-dalen

Emaintenant: Saint Martin de la place. Un camping au bord de la Loire. 22 heure, 28 degrees.

Men innan dess: Vi vaknade till vad vi trodde en lite mulen dag, men när vi cyklade iväg mot ön var det uppe i + 26 igen och full sol. Vi gick svettandes genom gränderna men nådde så småningom kyrkan och klostret där det blev allt svalare. Det var en speciell upplevelse. Det var större än vi hade trott och man fick se mer än vi hade trott. Tre timmar tillbringade vi på denna lilla ö som faktiskt är en egen kommun. Vi fick se såväl gendarmerna som den lokala brandkåren i aktion.

Eftersom klockan bara var två när vi återkom till husbilen så beslutade vi oss för att dra vidare mor Loiredalen. Det var hett som attan, nu visade termometern + 32. Vi hade på slutet Loire på vår högra sida och slotten dök upp allt tätare. Vi sa nyss god natt till dagen, och det sista vi fotograferade var några luftballonger som flög förbi och en bedårande röd solnedgång.
H skrev inget om det igår men han köpte en affisch över landstigningen i Normandie. Jag har sagt att det är okej att sätta upp den på ”lilla toaletten”. Så den som vill får komma och titta. Intresseflagg!!

Bonne nuit mes amis!
Fru T.

Operation Overlord

Vår vistelse i Luc sur Mer och dess camping blev mycket lyckad. Vi fick bl.a. kvitto på att ebb och flod verkligen finns och i den omfattning som beskrivs. Campingen hade också trådlöst nät, som vi nyttjade någon timme på morgonen för att planera några dagar framåt och lägga ut litet text på bloggen. Många campingar har den servicen nu och det är tacksamt eftersom vårt mobila bredband har tagit en paus.

Dagen ägnades sedan åt att förstå innebörden av D Day. Normandiekusten var ju den kust som användes för den inledande attacken mot Hitler den 6 juni 1944.

Vi började med ett besök vid muséet i Arromanches där vi tittade på en 360 gradersfilm från landstigningen. Effektivt och skickligt producerat med illustrativt ljud som fick oss att förstå vilken anspänning det måste ha varit för de allierades soldater att hoppa ur båtarna och vada iland beskjutna av tyskarnas kanoner.

60 000 tyska och 40 000 allierade soldater dog vid sammanstötningarna. Många blev kvar på speciella kyrkogårdar efter normandiekusten. Vi besökte den amerikanska som ligger mäktigt ovanför Omaha Beach. 9000 soldaters gravar med marmorkors i snörräta led på perfekt skötta gräsmattor gjorde stort intryck på mig. Några mil därifrån finns en liknade tysk kyrkogård med 20 000 soldater. Det är också lätt att snudda vid tanken på alla människor som dog under andra världskriget utan att få en egen grav. Liv som bara utplånas och glöms bort. Krig är ett elände.

Det kändes både härligt och allvarsamt att promenera barfota på den milslånga Omaha Beach i det magnifika franska sommarvädret.

C:a tjugo mil senare rakt söderut checkade vi in på en prisvärd ställplats (70 kr) två kilometer från klostret Mont-St-Michel. Efter grillning tog vi cyklarna och rullade ut mot ön. Andäktigt, genom en klunga restauranger, förbi ett hundratal japaner och lika många husbilar. Dessa stod i rader på en avpassad parkeringsplats ett hundratal meter från det upplysta klostret. Hoppas att inte floden tar dem.

I morgon ska vi dit på riktigt.