Jimmy Rosenberg

Tittade i kväll på dokumentären Fadern, sonen och talangen på TV1. En film om det holländska gitarrfenomenet Jimmy Rosenberg. Uppvuxen i en romsk familj, var annars när man influerats av Django Reinhardt. Redan som 15-åring spåddes Jimmy en lysande karriär, som dock gick i stöpet när hans far fick avtjäna ett långt fängelsestraff för mord. Då började problemen för Jimmy med droger och intagningar på olika ställen för vård av hans psykiska ohälsa.

Att se och höra Jimmy spela gitarr är obeskrivligt. Han uppvisar en sanslös, teknisk ekvilibrism samtidigt som han spelar oerhört vackert. Tekniken i plektrumhanden känns gränslös och brutal. Det höga tempot i vissa låtar finns inte för mig. Jag vill helst inte höra folk spela så fort. Det är frustrerande när man själv håller på och gnider på en gura mer i vardagstempo.

Två scener fick mig att förnöjt skratta till. Vid ett tillfälle spelar bröderna (dom är många) så fingrarna glöder. Samtidigt står mamman gäspande och tittar ut genom fönstret. Inget att hetsa upp sig över. Hon har hört det förut.
Den andra scenen är utomhus och en alldaglig "gubbe" tar en gitarr och i kretsen av några andra "gitarrgubbar" gör han ett intro som svänger så infernaliskt att låten som följer går av sig själv i flera korus. Spelar alla gitarr i dessa familjer?

Jimmy då, hur mår han nu? Fram och tillbaka verkar det som. Såg dock på hans hemsida att han hade varit och spelat på Bimhuis i Amsterdam sommaren 2007 och varit bättre än någonsin. Samma Bimhuis som jag och Tiina besökte i somras under en oförglömlig kväll lyssnande på en annan av jazzgitarrgiganterna, modell äldre, nämligen Pat Martino.

Länge leve strängaspelen!