Allt som allt var det ett tiotal jammare på plats. Det var dubblering på alla instrument förutom trummor och saxofon. En tröttnande saxofonist kan man vara utan ett tag (förlåt Göran), men en trummis bör finnas med i ljudbilden när det ska jammas. Nu hade vi SBB-legenden Roffe Andersson vid slagverket och han spelade snudd på sex timmar i sträck. Man blir både imponerad och förvånad över spelglädjen och engagemanget efter 40 år med stockar och vispar i händerna. Vilket driv den mannen har bland paradiddelar, virvlar och synkoper! Heja Roffe, du är bäst :-)


Och när det inte spelades så berättades det musikerhistorier (vad annars?) men också ämnen som monariki eller republik, Svenska Hollywoodfruars vara eller icke vara och hur man får bort saliven på byxorna från en Newfoundland-dog, diskuterades.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar