Läsning

Jag försöker läsa litet då och då under vår semesterresa. En bok är utläst. Ingemar Hedenius skildring av sin ungdom, från födsel till studentexamen vid 18 års ålder, Varför blev jag den jag är?

Så mycket från födseln skriver han inte om pga att han hävdar att han inte minns något av sitt liv före 6 års ålder. Han kallar sådana som hävdar annat för minnesatleter och nämner den största minnesatleten av den alla, Tora Dahl, som hävdade att hon mindes det otrevliga samlag som åstadkom henne och sedan allting från ettårsåldern.

Själv har jag minnen från två års ålder och kopiöst med minnen från åren 3-5. Många hävdar att man fått saker berättat för sig, som man sedan gör om till egna minnesbilder. I mitt fall är sådant resonemang tjafs (tack Björklund för det uttrycket). Minnena är alltför tydliga, personliga och för många för att någon ska ha kunnat berättat allt för mig.

Nu läser jag David Eberhards I trygghetsnarkomanernas namn/ Sverige och det nationella paniksyndromet.

Toleransen i själva trygghetsnarkomanin består alltså av ett slags rus som kommer ur tryggheten. Något som blir allt svårare att uppnå ju mer trygghet man har omkring sig. Samtidigt uppkommer allts en minskad känsla av trygghet som till och med kan övergå i att man upplever situationen som otrygg. (citat ur boken)

Det ligger mycket i det där. Tänk vad mycket trygghetstänkande som i slutänden bara gör oss otryggare.

Ska jag våga mig upp Hitlers gamla örnnäste i morgon? Jag som är så långt hemifrån och inte har tagit med mig någon skyddshjälm?