Lands End och Minack Theatre

Atlantic Highway (A 39) bjöd på allt under vägen ner mot Lands End. Krokiga brittiska vägar, svepande ”franska motorvägar” med 15 % lutning ner i någon kilometer och samma lutning upp kilometerna därefter, grandiosa utsikter och färd genom tunnlar av vegetation, sol ena stunden och tung dimma (sikt 30 meter) minuterna efter.

Lands End var en överraskning. Jag hade väl tänkt att vi skulle komma ut på en öde plats med några parkeringar och några kilometers promenad fram till en klippa. Så var inte fallet. Parkeringen var obrittiskt välordnad och sedan var det bara att spatsera genom ett kommersiellt område fram till vidunderliga utsikter ut mot havet. Det var helt vindstilla och varmt och vi njöt av varje minut under den timme vi traskade omkring i området. Cornish ice-cream blev det också. Smakade exakt som svensk glass?

Sedan åkte vi på alpvägar ut till Minack Theatre. 20 % lutning i serpentinböjar med husbil var väl inte det man hade tänkt sig i England men det gick bra, man börjar vänja sig.

Teatern och området var en fantastisk upplevelse. Den uppfördes 1932 i klassiskt grekisk stil och har en grandios utsikt över Porthcurnobukten. På somrarna ges teater- och operaföreställningar med havet som bakgrund. Det sägs att skaparen av denna fantastiska plats, Rowena Cade har burit mycket av stenarna själv till detta praktverk under Minack Rock
.

Kommer ni hit någon gång, upplev även stranden i närheten. Den är extraordinär!

På vägen därifrån och med riktning mot Eden Project hamnade vi på en mycket trevlig camping. Vi tog av vid första bästa bruna campingskylt och hade tur denna gång.

Området vaktas av två kalkonliknade hönor (inte campingvärdar) som sprätter omkring och socialiserar. Så ska en camping vara.